Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv

 Nja inte riktigt men i alla fall de 25 första åren och sällan längre bort än att jag har kunnat höra trafiken. Mitt kåseri handlar om mina minnen från 50 och 60 talet längs riksettan. Eller landsvägen som vi också kallades den på den då. 1962 skyltades riksettan om och fick namnet E4. Ingen stor förändring i sig men planerna på en snabb motorväg hade då funnits i 13 år. 1949 stakades den nya sträckningen ut förbi Ledet. Förväntningarna på detta projekt var stora på 50 talet. Varje gång vägverket kom med sina maskiner trodde (jag i alla fall) att nu startar det stora vägbygget. Oftast rörde det sig om en vanlig asfaltering till min stora besvikelse. Det skulle dröja många år som vi vet. Först 1993 blev den nya motorvägen klar.

     

 

Riksettan på 50-talet.                               Jönköpingsposten 15 juli 1955

Ledet och riksettan

Vi större vägarbeten brukade de gula vägmaskinerna få stå på ladugårdsgatan hemma. Vägbultar, asfaltmaskiner och lastbilar i parti och mängd. Det var spännande att som barn i smyg på kvällarna, inspektera och kanske provsitta någon ”ångvält”, när ingen såg det. Färsk asfalt luktade gott och maskinerna var alldeles varma. Vägverket visade sin tacksamhet för uppställningsplatsen genom att ge oss lite specialservice under tiden. Vägen fram skrapades med väghyvel och tankbilar med saltvatten besprutade vägen ända upp i backen så att vi slapp vägdamm hela sommaren. På den tiden var man inte så nogräknad med miljön. Blev det någon asfalt över vid dagens slut tömdes detta rätt och slätt ute i skogen! Dessa högar låg kvar i många år, kanske än idag på vissa ställen. Min far såg detta och störde sig säkert på det. Han föreslog att det var bättre att tömma och breda ut det på vägen hemma. Ock så fick det bli. Ofta fick vi asfalterat genom allen fram till ladugården och ibland hela ladugårdsgatan. Ja det var tider det!

Trafiken var inte att jämföra med idag. Det var mera lagom på något sätt. På nätterna var det oftast helt tyst och stilla när de sista lastbilarna mullrat förbi vid 22-tiden. På sommaren och då framförallt i juli blev det mera intensivt. Semesterfirare passerade och vinkade glatt när vi gick på åkrarna och skördade hö. Vi var avundsjuka och tyckte de hade det bra som hade tid och möjlighet att vara ute och resa på det sättet. Minns mycket väl de första husbilarna med. Det var oftast tyskar eller danskar. Dessa fordon såg ut som en husvagn med ratt på fyra hjul utan motor. Det var märkliga farkoster tyckte jag.

Vi hade häst på den tiden för att dra upp hölassen på logen. Eftersom vi hade åkrar längs vägen ända upp till ”Göla” blev det till att köra hölass med häst på landsvägen. Och detta när trafiken var som värst. Mysigt på sitt sätt med hästens klapprande på asfalten och bilister som vinkade glatt. Ja inte alla förstås. Var det sämre väder var det också surare miner, vad det nu kunde bero på. Det var vänstertrafik så det var lätt att svänga av hemma från norr som tur var. Inga tillbud inträffade och bilisterna visade mycket stor hänsyn till oss när vi körde med häst på vägen. På detta sätt höll vi på långt in på 60-talet innan traktorn fick ta över helt och hästen bara fick dra upp lassen på logen. På högsommaren hände det att vi fick flytta mjölkkorna över vägen. Då använde vi hemmagjorda flaggor av någon röd trasa på en pinne för att stoppa trafiken! Jag fick ofta stå på vägen och ”flagga” Tyckte det var läbbigt och var mycket rädd när stora lastbilar kom och bromsade in i sista stund.                             

 

 Flygfoto över Krängsbergs Led omkring 1955. Riksettan skymtar längst upp till vänster och höskörden är i full gång

Trafikolyckor på riksettan var annars mycket vanliga. Begreppet ”dödens väg” var nog inte uppfunnet men hade passat in väl här! Enligt gamla tidningsurklipp jag sett släcktes i genomsnitt 2 till 3 människors liv varje år på vägavsnittet mellan riksväg 30 fram till Vaggeryd. 1950 talet var värst. Fri hastighet gjorde väl sitt så klart. Hemma på raksträckan var det vanligast med avåkningar där långtradare välte. Men i kurvorna vid Gölen och innan Lilleskog inträffade svåra dödsolyckor. Någon gång hörde jag till och med när det small. Otäckt! Den mest makabra avåkningen var nog ändå en sommarnatt 1967. En bil kom söder ifrån och körde ner i diket på höger sida. Föraren bjöds på en luftfärd över avfarten till Krängsberg. Landningen blev några meter ut på åkern. I farten tog han med sig de båda stoppskyltarna. Dessa hittade vi sedan längre bort när vi slog höet. Spåren på åkern visade hur bilen för egen maskin tagit sig upp och sedan parkerat på vägen intill de avslagna stolparna. Föraren hade avvikit och polis kallades till plats för utredning. Spaningar pågick i skogen hela dagen. Sent på eftermiddagen dök dock föraren upp med ett par plåster i pannan. Efter förhör på plats fick både han och bilen fick körförbud.  Bilen, en gammal VW från tidigt 50-tal, fick min bror ta hand om. Tanken var nog att ställa den i ordning igen men så blev det aldrig. Synd, den skulle man haft kvar idag! Skadorna var bara några bucklor och trasig framruta.

Spännande besökare

Under alla dessa år slapp vi inbrott och stölder på Ledet. Kanske berodde detta på att det alltid fanns en rejäl vakthund som gick lös inne i trädgården? Men ibland kom kringvandrande luffare eller någon skärslipare på cykel. Skärsliparna som hade en slipsten med på cykeln, slipade knivar och andra vassa föremål. De var rätt luriga och ibland blev de bryskt avvisade. Men de flesta var helt ok och villiga att göra ett dagsverk för några mål mat och en övernattning på logen. Vi tyckte synd om dom. Det gick bra om de lovade sköta sig och inte nyttjade tobak. Gjorde man det blev det ingen övernattning i ladugården trots fagra löften. Brand i ladugården fick inte uppstå! Denna företeelse försvann på tidiga 60-talet. Däremot fick vi besök av ett äldre (?) par från Örebro som åkte moped. De brukade ta en långresa varje semester fick vi veta. Jättetrevliga och glada som de var, fick de övernatta på logen i höet. Matlagningen sköttes över ett spritkök ute och service av mopederna skedde på rännesbron. Innan avfärd åkte regnkappan och skinnhuvan på. En genomskinlig strut för ansiktet mot regnet blev kronan på verket. Oftast regnade det när de var hos oss. Vi tyckte det hela verkade jobbigt men de trivdes säkert. De återkom vid samma tid i juli flera år som ett bevis på detta. Någon gång tittade de in på hemvägen med faktiskt.

Statspolisen och hastighetsövervakningarna

   

Jönköpingsposten april 1959                     Motor nr 1 1960

Det gick undan på riksettan på den tiden. Bilden ovan visar en fartkontroll i Byarum. Järnvägsövergången där blev en rikskändis. Vid två tillfällen bötesfälldes 150 

förare för fortkörning över korsningen berättar tidningen Motor i januari 1960. Detta under rubriken ”Främjar Byarumsfällan trafiksäkerheten!”. En proteststorm i media blossade upp och man ansåg att den fina raka vägen norrifrån gav bilisterna fartblindhet! 40 km över järnvägen var en alldeles för låg hastighet ansågs det. Röj upp så man ser om det kommer ett tåg, menade man från bilisternas sida. Det till och med ifrågasattes varför tåget har förkörsrätt utan att behöva se upp.  Ja Byarum blev ett kärt tillhåll för polisen innan alla lärt sig titta på hastighetsmätare och vägmärken. Det gick fort genom Byarum med för den delen. Några svåra olyckor där små barn blev påkörda inträffade. Ja det var andra tider då. Tänk vad trafiksäkerheten har förbättrats sedan dess. Ja allt var inte bättre förr. Försök med temporära hastighetsbegränsningar pågick fram till 1967. Sedan blev det 90 km/tim som allmän hastighet på E4an och hastighetsbegränsningar i samhällen.

En dag knackade statspolisen på hemma och undrade om de fick sitta i trädgården och mäta hastigheten på lastbilar på raksträckan hemma. En sträcka med vita pinnar skulle markeras och tiden mätas för lastbilar att passera på den med ett stoppur. Jo det gick väl bra och de fick på egen begäran sitta i syrenhäcken bakom några bikupor. Där var bästa utsikten mot vägen. Detta tog dock ett snabbt slut när en bisvärm jagade ut konstaplarna i trädgården. Detta till vår stora munterhet såklart. Nåja, de fick en ny plats med fin utsikt i vår fina ”fästmansgunga” med fyra sittplatser. Där etablerade de sig bekvämt med radiosändare, kikare och stoppur. De återkom flera år i rad under sommarhalvåret. Ibland bjöds de in på fika mellan tjänstepassen. När de var undan passade jag på att pilla och skruva på deras radiosändare. Det var inte så populärt och ibland blev jag ”jagad av polis” för mina tilltag när de kom ut! Men vänskap uppstod och de kom ofta och hälsade på hos oss flera år efteråt. Härliga minnen men mindre härliga kanske för de stackars lastbilschaufförer som stoppades vid Nylund eller Lilleskog och fick böter för fortkörning. Och det var många som åkte fast i början. Så småningom spred det sig att man skulle se upp på raksträckan vid Ledet. Pinnarna plockades bort och ersattes med vita streck målade på vägrenen. Tiden mättes med stoppur från en polishelikopter. Fartsyndarna jagades upp av en polismålad Porsche eller mc. Ett tag var helikoptern som hovrade över Ledet en sanitär olägenhet. Värre än trafik ljudet från vägen som man trots allt var vana vid.

Blåberget

Vägverket köpte rättigheterna till en bergtäkt av min farfar på 30-talet. Ett kontrakt på 40 år tror jag det var. Blåberget ligger mellan Ledet och Gölen öster om riksettan. Där sprängdes och krossades sten (som var blåaktig, därav namnet Blåberget) till grus och makadam fram till mitten på 50-talet. Massorna som utvanns användes till att asfaltera riksettan på 40-talet. Barack och kassun för dynamit fanns kvar många år efter brytningen. En spännande plats att leka på tyckte jag, trots att det inte var tillåtet. Där fanns ju kvar en hög bergkam med brant stup utan skyddsräcken. Och rasrisken var överhängande! Såklart var det extra roligt att testa bergsklättring där. Ett par sådana bergbrott fanns ytterligare några hundra meter norr ut vid Gölen och Berget under samma tidsepok. I mitten på 60-talet fungerade ett av bergtagen som temporär förvaring av skrotbilar. Där fanns massvis med bilar av alla slag. Bilprovningen började 1965 och många bilar blev nog skrotade på grund av all rost de hade undertill. Det var kul att smyga runt där och provsitta de olika bilarna. Torrgasa lite och drömma sig bort. De engelska bilarna luktade på ett speciellt sätt i kupén. En doft av läder, trä och gammal bil. Denna doft kan kännas i sådana veteranbilar idag med.

     

 

Ett av bergbrotten. Kanske Blåberget? Nästa brott är uppe till vänster i bild vid Gölen. Foto: Rondellen och Baltzar S

Gölen

Närmaste granne norr ut från Ledet är Gölen. Eller ”Göla” som vi sa. I ”Gölakurvan” bodde på 50-talet en snäll gammal tant som hette Henny. När man kom dit brukade hon bjuda på polkagriskarameller. I det lilla huset hyrde hon ut två rum med kokvrå till en familj på fyra personer. Deras son och jag blev lekkamrater och senare bästa vänner för livet. 1956 flyttade de till ett nybyggt hus i Byarum. Jag var 4 år då och minns saknaden när de flyttade.

      

En vinterbild på Gölen från 1956. (Foto: Fam Hjalmar Karlssons familjealbum)

Längre bort bodde Baltzar som hade byggt ett sågverk på 50-talet. En högsommardag 1959 blev det skogsbrand bakom sågen. Vi hade kalas på Ledet just den dagen och när brandbilarna kom med sirener avbröts kalaset. Alla gäster inklusive mina föräldrar rusade ut i trädgården. En stor rökpelare stack upp vid Gölen! Hela sällskapet tog en rask promenad längs landsvägen upp till kurvan vid Gölen. Närmare fick vi inte komma. Vi såg då att det inte var sågen som brann utan skogen bakom. Nåja, som vanligt gjorde brandmännen ett bra jobb. Minnet av brasan blev ett avbränt område på kanske 300x 300 meter. I tidningen stod det sedan att polisen misstänkte ett sällskap som varit synliga på platsen tidigare den dagen. De hade lagat mat över öppen eld i skogen.

Sommaren 1970 blev det ett annorlunda besök hos Baltzar och Ingrid, berättar Raymond. Ett yngre sällskap som var på genomresa hälsade på vid sågen. De frågar om det är ok att de åker lite vattenskidor på sjön intill och det fick de. När de pumpade upp den uppblåsbara motorbåten talade ägaren om att han hette Peter Holm och spelar in lite skivor. Bland annat Monia. De åkte vattenskidor på sjön några timmar i högsommarvädret. Sedan packade de ihop, tackade för sig och drog vidare mot Stockholm.

                                                                                                                           

I september samma år blev det polisjakt vid Gölen istället. K-pistbeväpnade personer med en bil utan skyltar hade varit synliga i närheten och skrämt en skogshuggare. Det blev en stor polisinsats. Jag kommer inte ihåg om brottslingarna kom undan eller ej men det var säkert några spännande timmar den dagen. En otäck händelse som vi definitivt inte var vana vid.

     

 

                                  

Nylund

Nylund finns inte kvar idag tyvärr. Däremot rastplatsen som syns väl från den gamla vägen, strax norr om avfarten mot Bratteborg. Nylund var på den tiden ett vitt funkishus med en kiosk ut mot vägen Där fanns en Shell bensinpump. I trädgården fanns ett litet runt lusthus där man kunde fika och äta glass. Trafiken från riksettan rusade förbi bara några meter från husen men det bekymrade inte gästerna speciellt tror jag. Intill rastplatsen fanns möjlighet att campa för den som så ville. En ren naturcamping utan bekvämlighetsinrättningar. Ja det var inte så noga då. Nylunds kafé var en samlingsplats för traktens ungdom på 50 talet har jag hört. För min del blev Nylund en möjlighet att på nära håll avnjuta glass och karameller på 60-talet. Ofta i det runda lusthuset. Nisse och Tora var snälla och måna om sina kunder. På sommarhalvåret passerade jag Nylund ofta med cykel eller moped på väg till Sandvadsgölen. Avtagsvägen dit låg lite längre bort vid Torestorpskurvan. En mysig badplats i skogen med sandbotten och flera bryggor. Kanske var camparna från Nylund där och badade med? Tidigt på 50-talet var där simskola tror jag. Badplatsen och en brygga finns där än idag och ett besök kan rekommenderas. Nylund köptes ut av vägverket och husen revs under 80-talet. Det var när vägen byggdes om och kurvan där rätades ut. Den hade länge varit en trafikfälla där många lastbilar kört i vält.                  

.    

 

   Klipp från JP sommaren 1957           Souvenir vimpel från Nylunds camping. Foto: Stig A   

Torestorp och Kryens

På riksettans tid gick vägen förbi Torestorps backar och ner mellan gubbarna Krys stuga och deras ladugård. Backarna vid Torestorp var en trafikfälla och många olyckor hände där. Den värsta var en sommardag då flera bilar frontalkrockade och flera människor fick sätta livet till. En belagd vägstump finns fortfarande kvar än idag fram till Jämslund och Kryens. Intill stugan med de blå dörrarna, rinner början till Lagan förbi under vägbron. Oskar och Karl Kry var lite av den tidens original. Förutom ett litet jordbruk på någon ko, sålde och reparerade de klockor, cyklar och mopeder. Cyklarna hette Gripen och klockorna kanske av märket Tärnan Detta höll de på med hela 50-talet vad jag minns. Jag var där med och köpte min första klocka där när jag fyllde 7 år. Vi fick följa med in i huset, vilket inte var vanligt. De var mycket reserverade för besökare annars. Det var en speciell upplevelse att se hur de levde och hade det. Klockan har jag kvar än idag faktiskt. Ja undra på det! Den som hade sönder något som var köpt där, fick stå till svars om bröderna Kry fick veta det.

      

 Karl och Oskar Kry matar sin ko utmed landsvägen. Tidningsurklipp från Jönköpingsposten 21 juni 1956.

Räkna bilar och lite annat kul på 50-talet

På 50-talet var trafiken på vägen ett nöje för många. På söndagsutflykterna åkte kaffekorgen och en fin duk med i bagaget. Klart att man skulle stanna och fika längs vägen! Andra trafikanter tutade och vinkade glatt när de åkte förbi. Vi var nog inte de enda längs vägen som ibland bara satt och beskådade trafiken när vädret var vackert. Ibland hade vi tävlingar om vem som fick mest bilar från ett visst håll. Lastbilar gav två poäng och bussar tre. Eller så poängsatte man olika länsbokstäver. Enkelt nöje, javisst, men det funkade och vi hade roligt. Men det här med trafikräkning pågick också på allvar. Vägverket ville ha uppgifter för sina beräkningar på olika vägavsnitt och så vidare. Norr om korsningen mot riksväg 30, eller ”vrigstadvägen” som man sa, fanns en liten kur längs vägen. Mot en mindre ersättning satt man där och räknade bilar på helgerna. Resultatet redovisades sedan till vägmästaren i Skillingaryd. Vanligast var det lokal personal från vägverket som på så sätt fick en liten extra inkomst. Någon gång var jag där och hälsade på när min kompis storasyster höll räkningen.

Idag är det lätt att söka på ett bilnummer i mobilen. Annat var det då! Den som var intresserad eller nyfiken kunde via Svenska Polisens Idrotts och Skytteförening beställa bilkalendern. Där fanns alla länets bilar med registreringsnummer uppställda i stigande nummerordning. Ägaren med titel, adress och bilmodell redovisades. Vi hade någon kalender hemma med men intresset dog nog ut. Kanske hade vi inte tid för sådant helt enkelt. Katalogerna är historiska dokument idag. Man häpnar över de många intressanta titlarna av sin tid. Och så får man ju veta vilka bilar man ägde på den tiden. I veteranbilskretsar ett värdefullt verktyg för att spåra ett fordons historia.

 

 

Tidsdokument ur Ewalds samlingar. Bilkalendern kostade 8 kronor 1949. Idag ett samlarobjekt som nära nog kostar 100 gånger mer.

Lilleskog

Söder ut från Ledet ligger Lilleskog. På den tiden bodde Ture där i sitt lilla hus. Han var en gammal skomakare. En gång var jag där och lämnade in mina skor för lagning. Han hjälpte mig lite motvilligt och tog inte betalt när jag hämtade dom. Han hade ju slutat med det här, sa han. Ute vid riksettan på Tures mark förvarade vägverket grus och vägmaterial. Ibland flera högar som var många meter höga. När det var dags för asfaltering på vägen, fanns det ibland en asfaltkokare på plats med. Numera syns bara en liten grusplan där detta låg. Några hundra meter söder ut ligger avtagsvägen till Södra Hiagölen. Vägen syns knappt idag. Där var ”våran lilla egna” badplats. Under höskörden när dammet satt sig på hela kroppen, var det skönt att cykla dit, få bada lite privat och samtidigt tvätta av sig. Vattnet var oftast varmare i den lilla gölen med. Härliga minnen.

Tvåmetarnas såg

Söder om vägen till Hagalund och Krängsberg byggdes det upp ett sågverk i slutet av 50-talet. Det var bröderna Karl och Georg Svensson från Mölnarp (Tofteryd) som var entreprenörer för detta. Två långa män på 205 respektive 204 cm. Sågen fick således namnet ”tvåmetarnas såg”. Ingen el eller andra bekvämligheter fanns dock. Sågen drevs av en dieselmotor eller traktor. Till detta kopplade de en gammal elmotor som byggts om till generator. På så sätt fick de ljus på mörka mornar och sena kvällar. Verksamheten höll på ett antal år. Minns inte riktigt när de lade ner sågen. Kanske i mitten på 60-talet. Jag var där och körde moped i spånhögarna 1967 och då fanns ingen såg kvar.

 

        

Denna elmotor användes som generator på sågen. Ett kvarvarande minne som Kjell Boberg i Tofteryd sparat. Bilden till höger fanns i JP 20/8 1958

Vägförvaltningens garage i Byarum

Det gamla garaget mellan järnvägen och Bratteborgs vägen var en filial till vägförvaltningen i Skillingaryd. Här fanns ett par lastbilar med materiel och diverse resurser. Garaget bemannades av ett antal anställda som utgick därifrån i sin tjänst. På den tiden fanns det gott om rastplatser längs vägen. Där fanns soptunnor som skulle tömmas punktligt.  Märkesstörar av trä med en liten reflex sattes upp på hösten och plockades ner på våren. Visst vägunderhåll av de statliga vägarna sköttes också härifrån. Och på vinterhalvåret försågs lastbilarna med sandlåda och plog. Kommer inte ihåg när verksamheten där lades ner och flyttades till Skillingaryd. Men det är nog 50 år sedan nu skulle jag tro. Oktober 1963 1961 fick Byarum trottoarer

Elsa Thomas och hennes kiosk

 

Elsa framför sitt hus 12 augusti 1969

Elsa Thomas hade flera järn i elden. Förutom en kiosk med ett något utökat sortiment hade hon kaffeservering ute i trädgården på somrarna. Resanderum fanns också att hyra för behövande vägtrafikanter på långresa. Dessutom såldes bensin här. Märket var Koppartrans. Vad jag kan minnas fanns det en bensinpump och en lång fin skylt med Koppartransmärket uppsatt utmed vägen söder ut. Under min skoltid var det smidigt att smita iväg dit någon rast och köpa godis, fast det var absolut förbjudet av lärarna. Ville man köpa en tidning var det Sollfors Lanthandel som gällde. Men det var dubbla avståndet från skolan. På lördagarna när skolan slutat för dagen, var det läge att dra dit lite snabbt innan skolbilen kom. För två kronor fick man en Kalle Anka tidning och fyra tablettaskar. Då var helgen räddad!

De sista åren lade Elsa ner bensinförsäljningen och kaffeserveringen. Kanske hyrdes något rum ut fortfarande men behovet minskade allt mer. Kiosken var kvar och hennes stora grej blev att sälja lotter av olika slag. Hon blev känd som en turgumma och folk kom långväga för att köpa lotter av henne. 1964 sålde Elsa en vinstlott på 50 000 kronor från Konstlotteriet. Några 5000 kronors vinster blev det också på penninglotteriet. Lottnummer med många femmor och lite ettor var bästa vinstbringare enligt Elsa.  

Vättar...finns dom???

Den osannolika gräsklipparen

År 2000 sålde jag mitt lantställe och flyttade in i tätorten. Säljaren hade byggt huset på 70-talet. Ett fint hus med lagom stor trädgård på det rätta området i samhället.  Allt låg på ett plan utan källare.                  Lagom till inflyttningen i april/maj fick jag veta av en bekant att hon hade en fin gräsklippare av märket Stiga till salu. Hennes bror jobbade på Stiga och hade renoverat klipparen till nyskick. Sagt o gjort, det blev provkörning och affär. För 1650 kronor fick jag en gräsklippare med uppsamlare i nyskick. Den startade och spann som en nöjd katt. Allt funkade och det var frid o fröjd. Glad i hågen tog jag klipparen i besittning och invigde "mitt nya liv" som villaägare i tätorten. Det gick som en dans. En nyfiken granne stoppade mig. 

"Det går ju bra det här!!" sa jag

"Men du vet väl att detta är förbjudet!!" 

Va? sa jag. Tankarna snurrade i mitt huvud. hade ju hört talas om hur det kunde gå till i en del villakvarter men kunde detta vara sant? har dom klippning på bestämda tider i veckan...eller vad menar hon?

Jag bad henne lite fint att utveckla vad som menades.... 

Jo sa hon. Det har aldrig klippts med motorgräsklippare i den här trädgården! 

Tidigare ägaren var mycket bestämd på den här punkten och hade tydligt uttalat att det aldrig skulle få förekomma. någon motorklippare här någonsin! 

Jaha du...sa jag...men nu är det nya tider.

Möttes av ett illmarigt skratt och vi fortsatte våra arbeten på var sitt håll. 

När jag var klar hade jag gräsklipp så det räckte o blev över i olika högar här och var. Hmmm..

Klipparen fick hedersplatsen under lärkträdet invid den fina dammen (med fontän) på baksidan av huset. Gräsklippet samlades i plastsäckar för vidarebefordran till ...ja jag kommer inte ihåg. Insåg snabbt att det skall bli arbetsfördelning här. En turlista på vem som klipper och när upprättades. Togs emot med blandad förtjusning av sönerna men vad fanken...jag hade annat för mig än "bara" klippa gräs på sommarveckorna. Så dags för första klippningen (enligt schemat jag lagt upp) 

Äldsta sonen, den med allra mest humör (lik mig som tyvärr) var först ut. En torsdag var det. Var på väg hem från jobbet. Det ringer det i mobilen. 

-"Vad i HELVETE är det för gräsklippare du köpt!" 

Jag tog ett djupt andetag för att svara... Kände laddningen i samtalet. Något hade gått på tok. Helt galet förmodligen. hoppas bara inga personskador. 

-Vad är det som hänt? 

-"Den funkar ju inte!!! 

- Va...??? 

-Jag drog igång och han gick 6 meter sedan stannade det. Har hållit på i en halvtimma nu!! Lite till och jag slår jag sönder hela maskinen"

-Lugn nu. lämna den där den står. Jag tar hand om den när jag kommer hem. Du har väl inte gjort något med den bara???

-Nej....men det var nära. nu skiter jag i det här!

-OK gör det. 

Solen lyste rakt i ansiktet. 25 grader varmt Bytte om till ett par lediga kortbyxor istället. Gick ut till baksidan. Mycket riktigt...en fin sträcka med klippt gräs, sedan stopp och en massa nedtrampat gräs. Bensinen slut kanske? 

Nej. Får väl testa själv då... 

Efter tio minuters ryckande var jag nära att hamna i samma läge som sonen. Behärskning nu käre vän... Tankarna snurrade runt. En ovilja började sprida sig inom mig men inre röster sa att du måste. det är ju Pingst till helgen med. 

Bort med tändstiftet. Det såg blött ut av bensin. Får väl värma med en låga och bränna ur det.  Sagt o gjort. Värmde o värmde...men fick inte fyr på stiftet. Konstigt, brukar ju vara lätt och blött är det fortfarande. Luktade på stiftet ...och det luktade inte alls. 

Vad nu, det är ju vatten??? 

Fick det torrt och monterade det igen. Fick en avgaspuff till svar efter ett antal ryckningar i snöret. humöret och temperaturen började stiga till farlig gräns igen... 

Resolut åkte tanklocket av och klipparen hamnade upp och ner på gräset. Tur att det var på baksidan där ingen direkt såg mig. Bensinen rann ur. I med dy soppa. Efter några ryckningar pustade maskinen igång. Ojämnt gick motorn igång. Lyckades klippa allt gräs...med uppsamlare. Kände att detta var nog inte min grej alls men förträngde det. Klipparen hamnade under lärkträdet vid dammen. En guldfisk pluppade glatt när jag gick förbi. Glömde alltihop när jag duschat och bytt om för dagen. Pingsten gick och gräset växte i kapp med tiden.  

Lika bra att glömma listan jag satt upp. Undrar om klipparen startar...men det gör den väl. Med lindrig förvåning fanns inget liv i motorn denna gången heller. 

Men vad  har hänt? 

Vis av tidigare erfarenhet skruvade jag av tanklocket och kikade ner i hålet. och vad ser jag där??? Vatten längst ner vid utloppet. Resignerat gör jag om proceduren från förra veckan och får tillslut igång ekipaget. Det går om möjligt ännu sämre men jag tar mig igenom...med uppsamlare även denna gången. Så höll det på hela sommaren sedan.
Särbon sa:
-att det fattar du väl. "Du kan inte ha en klippare stående utomhus.
-Det kommer ju in regnvatten i tanken då....                                                                                             Har aldrig hänt tidigare på mina klippare tänkte jag.

Sommaren gick med alla prövningar runt denna tingest. Uppsamlaren åkte av på sensommaren. Jag orkade bara inte se den och allt gräs den samlade upp. Min närmaste omgivning (läs söner o särbo) blev stängt informerade om vad som hände. Ingen hade förklaring till fenomenet med vatten i bensintanken. Jag fyllde på fullt, testade med halv tank, jag tom tank funkade möjligen de gånger jag prövade men jag var inte nöjd. Vintern gick och det kom en ny vår ...med gräsklippning. 

Vad ska jag ta mig till? orkar bara inte en sommar till.
Det hade varit en minst sagt jobbig sommar med gräsklipparen förra året. Av rent principiella skäl ville jag inte be om hjälp av någon reparatör. På garageuppfarten stod en totalrenoverad bil där alla kunskaper om mekanik och motorer fanns synligt dokumenterade. problematiken fick hållas inom familjen...och jag hade släpat mitt kors hela sommaren...på gräsmattan. Ja självfallet startade den inte när jag tog fram den. Genomförde mina procedurer med sköljning av tank, ny ren bensin och värme av stift...och oftast startade den om än motvilligt. Men den här gången hade den lackat ihop totalt. Kanske måste jag testa med ett nytt stift ändå...?? enkel åtgärd i alla fall...även om jag "visste" att detta inte är felet. Det bar av till lokala serviceverkstaden 
-Vad är det för gräsklippare du har?? fick han ur sig.
-En Stiga....vad annars kontrade jag retfullt och lite irriterat.
-Gammalt skräp antar jag...är det inte bättre du köper en ny? Jag har ett erbjudande denna veckan! -Titta här.. och vi gick ut. -2200 kr fulltankad. Jag har ett par kvar!
-Men var är uppsamlaren? undrade jag
-Denna är med multiklipp. Uppsamlare är helt ute. Hänger du inte med flinade han.
-Men jag har ju redan en fin gräsklippare menade jag Viss skillnad på o köpa stift eller köpa helt nytt ..svarade jag.
-Jag kan byta in den om du vill. 1600 spänn emellan men då får du montera det nya stiftet med. För den fungerar väl för övrigt
Hornen växte fram bakom öronen. Såg min chans att bli av med ett problem för gott. bara jag fick igång den. Och så att slippa den förbannade uppsamlaren.
-Jo då, vad tror du. Jag har ju bara riktiga prylar det vet du väl. Men stiftet får du skicka med så att jag kan testa innan jag kommer ner med en.
-Ok ta stiftet och ta med dig klipparen som står monterad utanför. Kom ner när du är klar med din så gör vi upp affären. Med lika lätta steg som när man lämnar soptippen äntrade jag bilen med den nya klipparen i bagaget. En liten röd sak. Lätt och smidig och startade med ett halvt ryck. 

Multiklipp...varför har jag inte tänkt på det. För det viste jag väl fanns? Jag fick igång det gamla skrället, sköljde av och stack ner och dumpade den. Lite samvete hade jag men ven fan bryr sig. han får skylla sig själv och har ju en verkstad också...tröstade jag mig med. Det var helt underbart att klippa gräs nu. Allt gick lätt och snyggt blev det. När jag var klar kollade jag i bensintanken och kunde konstatera att den knappt dragit någon soppa alls. Hedersplatsen under trädet stod ledig och det nya ekipaget tog plats där. Den gamla klipplistan började ta form i mitt huvud igen. Vart hade jag gjort av den tro. Tänk vad skönt att slippa allt det här krånglet nu. höll ju på att få noja tidigare. En hel rad personer utpekade som sabotörer samt misstänkta bensintjuvar som stjäl bensin och häller i vatten hade florerat på hemma på gatan förra sommaren. Tur att mina söner kunde hålla mig tillbaka.. annars hade jag nog gjort mig olycklig. En vecka gick och det var dags för klippning igen. Lediga kläder och ut med klipparen från buskaget. Rycker i startsnöret och den går igång...varvar upp...och stannar.
Jag ryckte i snöret igen...och igen.. och igen, till samma resultat. Igång, varvar upp lite o sen dör tvärt. Höll på så tills den inte startade alls. Den lilla nätta klipparen fick följa med till framsidan på huset. Vad är det som händer egentligen? Soppa finns det ju i tanken...o jag kan väl inte göra fel på en så enkel sak. Fram med instruktionsboken...skummade igenom utan att egentligen läsa alls. kände att jag inte kunde ta emot någon som helst information. Försökte igen men nej. Helt omöjligt. va faen gör jag? Reklamation? Support??? Oh nej tack. Såg min gula skräck i sinnevärlden stående där.... Nej jag får nog reda ut det här på annat sätt. Måste ju gå. Plan A. Checka bensinen i tanken. Den har väl inte läckt ut på något sätt? Tagit slut ändå? Hade jag sett fel när jag var klar förra gången? Skruvade bort tanklocket. Kändes välbekant minst sagt. Jodå där fanns bensin så det borde räcka. Kunde inte låta bli att kika noggrannare ner i tanken även om det inte var nödvändigt. Och vad får jag se där.......Men vad i he!!! Högröd åkte mobilen fram. Måste ringa hit mina söner. Håller jag på att få noja. Detta är bara inte sant. De kom snabbt. Kom in i mitt garage och undrade förvånat vad som står på. Klipparen stod på bänken med tanklocket av. -Titta ner i tanken, sa jag Det blev tyst och alla kikade...
-Men vad då farsan! Du har ju vatten i bensinen!
-JA JUST DET. Vem i helsike är det som skojar med mig?
-NÅGON AV ER? röt jag.
-Den är ju alldeles ny. De tittade förskräckt på mig.
-Nä sa dom förläget, hur kan du tro en sådan sak.
-Förlåt. jag vet inte vad jag ska tro längre. Detta är ju sanslöst.
-Ja det förstår vi med.
Men det måste ju finnas någon förklaring till det här. Efter en pratstund och lite kaffe skildes vi åt igen. Jag lämnades till mitt öde men lovade att berätta om jag kom på var vattnet kom ifrån. Det fick bli en ny vändning på klipparen och ut med all bensin. Kändes inte bra det här. Den är ju ny. Hällde i ny bensin från dunken inne i garaget och fick tillslut igång klipparen. Klippte baksidan men tyckte att det inte var samma fina gång nu som innan. Inbillning tänkte jag. Parkerade klipparen på garageuppfarten eftersom jag inte hade tid med framsidan denna afton. Tiden hade ju gått åt till något helt annat.....Dessutom var det fredag kväll. På förmiddagen dagen efter kom jag ut till min stackars "kompis". Tittade lit misstroende på den men slog bort alla tankar och tvivel från gårdagen. Ryckte i snöret och den tuffade igång...om än lite motvilligt (eller?). Klippte framsidan och allt var frid o fröjd igen. När jag rullade tillbaka klipparen till "hedersplatsen" for tankarna runt ändå. Tänk inte mer på detta nu! sa en röst...då får du noja på riktigt.

Det blev fredag igen. Dags att klippa gräs. Drog i snöret...och intet liv alls... Efter 4-5 gånger, av med tanklocket ....för att konstatera att det är vatten längst ner i tanken. Den sommaren blev på något sätt sig lik den förra men med mera detaljerade utredningar om varifrån vattnet i bensintanken kom ifrån. Testade allt. Ny dunk med absolut ny bensin som alltid stod inlåst. Fyllde upp tanken till bredden för o se om någon varit där. La ut knepiga kännetecken på/runt klipparen för att se om någon av grannarna skojade med mig....ändå. Den vildaste teorin var att Janne på Shell nog blandade i vatten i bensinen...den snåla gnidna krämaren.                                                                                                        Ja min närmaste omgivning hade det inte lätt just då. I slutet på augusti gav jag upp. Släpade fram tingesten till garageuppfarten för vidare transport till där den kom ifrån. Åker nog dit i morgon för den definitiva lösningen. Reklamation!  På morgonen gjordes säkerhets ett sista test innan avfärd. Drog resignerat i startsnöret och den startade direkt
Förvånat körde jag hela framsidan på tomten en gång till. Stannade, startade motorn några gånger och se.. allt fungerade som det skulle igen. Lämnade klipparen jämte uppfarten konfunderad och ställde in returen till verkstaden. Dagen efter skulle klipparen förpassas tillbaka till sin parkering. Lika bra o klippa baksidan en gång till...nu när det går så bra. Men icke!! Klipparen som förbytt igen! Men vad fn.... Lördag eftermiddag och det är stängt överallt. Ja jädrar anamma. Får ta den på måndag morgon innan jobbet då. In med den i bagaget för säkerhets skull så att jag inte glömmer. Söndag kväll och jag tänkte på vad som skulle ske på måndags morgon. Kunde bara inte låta bli...måste testa en gång till.... Ut på asfalten och ryck i snöret...klipparen morrar fint igång. Stannade motorn. Gick in o tog en kopp kaffe. ÄR DET NÅGRA GRANNAR som skojar med mig ändå? Helt otroligt. Vad vinner de på detta? Shells bensin? Nej omöjligt! Drömmer jag? Hur hänger detta ihop egentligen. Gick igenom vad som var olika respektive olika i mitt beteende och handlingar. Kom otvetydigt fram till några samband då allt fungerat.
- Jag har haft klipparen stående på framsidan
- Den har stått på asfalt inte gräs
- En natt i bagaget i min bil                                                                                                                      

Det här verkar ju inte klokt?????

Behöll mina tankar för mig själv. Skämdes och visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Började så smått experimentera med det lilla underlag jag hade. Blev ännu mera konfunderad över resultaten jag kom fram till. Jag kom fram till att om jag ställer maskinen på gräs över natten. Ja då startar den inte (vatten i tanken). Lika dant varje gång. Men på asfalten på garageuppfarten startade motorn utan problem. Började tycka att grannarna tittade konstigt in när de gick förbi... eller inbillar jag mig? Grannen två hus bort...den gamla filuren.. Kan han ha ett finger med i spelet? Eller de mitt emot? Eller hon som kommenterade första gången för ett drygt år sedan. Nej... Bort med dessa tankar. Skärpning! det måste finnas en naturlig förklaring. Resten av den sommaren fick gräsklipparen fick en plats i mitt överfyllda garage. Den startade varje gång jag behövde den. Enda problemet var att den inte kändes som ny längre. Gången var ojämn och motorstopp var inte ovanligt. Kändes inte så bra ändå men det gick ju i alla fall.                                                                                                                                   Ny sommar kom med samma problem med dess lösning tillämpades. Testade någon gång bakom huset men ack...Fick tömma ut bensinen o hälla i ny med ännu sämre funktion när den gick igång. Det var bara att acceptera läget. La ner de flesta funderingar på varför för jag kom ingen vart ändå. I november hälsade en gammal kompis plötsligt på en kväll. Han hade inte varit hos mig sedan jag flyttat in. Tiden hade gått och vi pratade i största allmänhet men han var såklart nyfiken på hur jag hade det. -                                                                                                                                                                      -Jo tack det är väl rätt bra här, sa jag                                                                                                              -Så bra då!                                                                                                                                                    -Jaaa...bortsett från en krånglande gräsklippare....eller rättare sagt flera krånglande gräsklippare fortsatte jag                                                                                                                                                 Vi kände ju varandra rätt väl så jag vågade berätta om mina upplevelser, tankar, nojor, lösningar och så vidare. Han log lite.                                                                                                                                       -Jag tror jag vet vad det är, sa han
-Jaså...sa jag förvånat och tittade upp med intresse.
- Ja det är ett fenomen men det går att lösa
- Fenomen! ...att lösa??? Vad menar du?
- Vet du om föregående ägaren hade några problem med detta svarade han
- Nej det tror jag inte....för han klippte ju gräset för hand, svarade jag
- Ja då är det nog solklart, suckade han och log
- Du har vättar i trädgården.
-Va?? Va sa du? hickade jag...
-Ja just det, vättar! Inget konstigt med det! ...eller???
-Men vad är det du säger...driver du med mig??? svarade jag                                                                

Han som såg lugn ut, precis som alltid. Han var inte den typen som skojade med folk direkt, det visste jag.                                                                                                                                                            Har han blivit helt knäpp eller har han fått "tomtar på loftet" han med...?
-Jamen...eh ...  hrmmm..  Kan du utveckla det här lite? Menar du att jag har små grå tomtar som springer runt i min trädgård???
-Nej de är inte grå och det är inga tomtar. Har du aldrig hört talas om vättar??
-Nja...nej ..jo kanske...men aldrig i dessa sammanhang. Möjligen när jag var liten. Vad menar du?
-Vill du jag ska berätta lite för dig om dessa väsen för dig, sa han.
-Väsen??!! Man vad i all sin dar är det du pratar om människa??
Han skrattade och förstod att jag bringats ur fattningen helt och inte alls var inne på samma linje som han.
-Jag skall berätta lite för dig så förstår du nog bättre. Det går att lösa med då måste man göra rätt.
Det här blir ju bara värre o värre. vad skall jag tro egentligen. Tittade i smyg på klockan samtidigt som jag kved ut ett.... ja gör det...
Jag fick höra med stor energi om de saker han kände till och de bekantskaper han hade med de som kunde tala med vättar. Hur de hade hjälpt vägverk, hästägare, bönder och så vidare med de problem de kunde ställa till med. -ja problem o problem.... spratt är det de gör egentligen.
-Spratt??? sa jag -är "dom" inte farliga?
-Nej då inte alls...men det kan bli rätt jobbigt om man får dom emot sig...
-Menar du att jag retat "dom" sa jag
-Ja det verkar så. Kanske klipper du gräs där dom är eller bor...
Det blev en lång kväll och när jag var själv igen, snurrade tankarna runt. De till synes vilda teorier jag tidigare haft tedde sig bleka i jämförelse med det jag nu hade hört. Jag hade till och med fått erbjudande om att få ett avtalat besök av en person till våren som kan tala vättarna till rätta. Fråga vad de vill. Ja rent ut förhandla med dom. Vill jag det här? Tror jag över huvud taget på denna historia? vad har jag att välja på. Finns det någon annan...mera rimlig förklaring? Tre somrar hade ju förlöpt och jag hade inte blivit ett skvatt klokare på vad problemet satt. Får nog fundera på detta till våren ändå tänkte jag..        Ta hitt vätte-förhandlare... nä det vette tusan...eller..??
I januari efter nyåret beslutade jag att sälja huset och flytta. Inte för gräsklipparens skull utan på helt andra grunder. 1:a juni var jag utflyttad. Jag hade berättat för mäklaren den vansinniga historien och han hade fascinerat lyssnat och tagit del av allt. han tyckte också att allt var mycket märkligt. Lovade att hålla koll med köparen och forska i om han fick samma problem som jag. Gräsklipparen??? ja den hamnade i ett förråd ett år. Året efter flyttade äldsta sonen in i ett hus på landet med en gräsmatta som behövde klippas. Du får låna min skojade jag. Sönerna hade fått ta del av berättelsen om vättarna så de visste ju också.
-Den kan jag ta. Jag skall minsann klippa vättar så det står härliga till skrattade han

Mera bruk i baljan boy....

Renoveringen var omfattande och då som nu var det viktigt att leja in duktiga hantverkare. Bonden hade insett detta och kontaktat bygdens bästa snickare, bästa elektriker och murare. Det sas vid avtalet om lön, att "jobbar ni rejält och ligger i, så ska ni också få bättre lön än vad alla andra betalar".

Så blev det och allt gjordes upp med ett handslag, vilket var brukligt på den tiden. 

Så småningom blev det dags att mura skorstenen. De avtalade murarna kontaktades och en sommarsolig morgon kl 7 stod de utanför bygget redo att köra igång.

- God morgon bonne! Vi har kommit hit för att mura en skorsten som du beställt! sa murare W och E.

– Stämmer bra det sa bonden

– Ni har kommit rätt och nu är det dags för er och visa vad ni går för.

– Jaha, men var har du hantlangarna? Vi är murare och inga arbetare som blandar bruk o bär sten åt oss själva! Sa murare W lite frågande och såg sig om.

– Hantlangaren har ni här sa bonden och klappade sin yngsta son på axeln.

– Han är uthållig och honom får ni använda till allt ni behöver för och kunna mura upp skorstenen, sa bonden.

- Hmmm....sa murare W och tittade snopet på ynglingen som var i 15-års åldern.

- Pojkvasker! Kan du blanda murbruk och bära sten till oss så att vi kan hålla vårt vanliga arbetstempo? Det undrar jag?

– Men som sagt.... det är ju du som betalar vår lön bonne och vi har ju avtalat, sa murare W.

– Ja vi håller vad vi kommit överens om sa bonden och så fick det bli.

– Kan ni sedan köra detta på beting och bli färdiga till fredag kväll, så vore det bra, för nästa vecka ska vi köra hö här! sa bonden.

- Ja ja...Vi klarar oss nog sa murarna, rycket på axlarna och slängde ånyo en blick på den unga hantlangaren.

Det blev en hård vecka för alla på bygget. Murarna murade och hantlangaren bar sten och murbruk för glatta livet på gamla hemmagjorda stegar, allt högre upp på huset som var två våningar högt. Murarna jobbade på och deras unga hantlangare var märkbart trött.

Näst sista dagen sa murare W....

- Vad fn är det här för skitbruk du blandar pojke??? satte mursleven i baljan och vispade iväg en klick som träffade ansiktet på pojken.

Förskrämd klättrade pojken ner på stegen med en klump i halsen....

Värst vad han är arg tänkte han men jag ska nog visa att jag kan...

-"MERA BRUK I BALJAN" ekade det från övervåningen....

-"HÄR FINNS INGEN STEN HELLER" hördes också.

Aktiviteten vid betongblandaren var intensiv. Det blandades, testades och blandades igen. Till sist var murbruket som mjukglass i konsistensen.

Bruket bars upp till murarna som tagit en fikapaus.

Efter leveransen i baljan sa pojken lite stolt....

- Nu är väl bruket bra i alla fall?

Murare W reste sig upp, gick fram till baljan, rörde förstrött i blandningen, vände sig om och sa:

- Hör du du......."EN SAK SKA DU HA VÄLDIGT KLART FÖR DIG", hantlangare!

- BRA KOMMER DET ALDRIG ATT BLI, när du gör murbruk till oss!

Pojken tittade förvånat och lite skamset på W

som vände ryggen till och fortsatte´med orden.....

- Men vi kan väl säga någorlunda i alla fall -  Fortsätt så!

Det syntes en rävsvans vifta bakom örat på W och det verkade som han log mot kollegan.

Skorstenen blev färdig i tid, putsad och klar och alla var nöjda med utfört arbete.

En sann historia

Ett symöte som bara en kommer ihåg....

För många år sen, ja på den tiden då solen alltid gick ner vackert i väster och äggamackan smakade bättre än någonsin....eftersom de var stekta på en äkta vedspis, ja på den tiden då bilarna kom en och en och färdades sakta på landsvägen handlar denna historia om.Vid denna landsväg längs en lång raksträcka med fält på båda sidor låg en vackert belägen bondgård. Bondgården var som alla andra med en liten familj med två barn. En liten pojke på sex år och en större på 18 år. Mor i huset var medlem i den kyrkliga syföreningen. Detta var en mycket prestigefylld sammanslutning och damerna träffades växelvis i husen hemma hos medlemmarna. Den här torsdagen.... för det var alltid första torsdagen i månaden var det mor vid gården vid landsvägens tur att hålla symötet.Mor hade bakat och förberett denna torsdag i veckor. Trots värmen, för det var tidig vår, tvingades hon elda i spisen för att kunna färdigställa alla bakverken. Sort för sort räknades kakor, bullar sockerkakor ner i burkar, förslöts och gömdes väl undan.Den stora dagen kom. Det var extra städat och dessutom vår-sotat i alla spisar som huset hade. Den lille pojken hade finkläder på sig och var fullt upptagen med att vänta på gästerna. Mor hade satt fram den fina servisen, ja den rosa med blommor i botten på kopparna. Så var det dags! De första gästerna anlände och kom in. Huset fylldes av parfym, kläder och diverse ytterskor. Sist kom prästen och grevinnan. Mor bockade bugade och neg...omvartannat... Den lille pojken gjorde ungefär lika dant....nästan i alla fall. Han var fullt upptagen att med sina stora ögon och långa ögonfransar studera prästen och grevinnan. De lade ingen notis om honom dock. De såg honom inte ens. Efter en stund rusade pojken ut i köket där köksspisen brann för fullt. Musik från finrummet och prästens stämma kunde höras ända ut... Mor höll på att plocka fram de fina kakorna på de stora kakfaten... Det var ett stolt ögonblick. Men så med ens förändrades allt.... Mor blev alldeles stel... Det fattades kakor... och dessutom av de två finaste sorterna... Den lille pojken tog ett par försiktiga steg bakåt! Mor blängde på honom med tårar i ögonvrån... Jasså du har tagit av mina kakor jag skulle bjuda på nu!! Fy skäms på dig, vad ska jag ta mig till. Nu räcker ju inte det till alla. Vad ska folk säga nu. Mor grät och den lille pojken sprang ut, för han visste att han var den skyldige. Med en klump i halsen fortsatte han till sitt favorittillhåll hos hönorna vid komposthögen bakom utedasset.Snart hade han glömt mor och den pinsamma kakbristen. Han var, i sina finkläder, fullt upptagen med att slå runt i nässlorna med de vispor av en som kakelugnarna sotats med tidigare i veckan.Rätt vad det är hör han röster...röster från tanter han inte känner igen.... Han gömmer sig bakom dasset...Kikar fram och får se två damer, en i prickig kjol och en i mörkblå med blommor på. De är tillsamman påväg för att uppsöka utedasset. På den tiden va det inte vanligt med toalett inomhus och för att lyxa till det byggde man gärna extra stora dass istället som dessutom kunde ta emot flera "gäster" samtidigt. Damerna gick in och la på haspen... Den lille pojken stod tyst som en mus bakom huset.... Det hördes tissla inifrån... "vart tog han vägen" jag tyckte jag såg.."Pojken smög försiktigt fram till bakdörren, lyfte på haspen och klev ljudlöst över tröskeln. I handen hade han en lång pinne av En, skalad nästan hela vägen utom längst ut där den sotiga och taggiga toppen spretade. Han såg två stora vita stjärtar hänga ner i sin prakt...och allt var alldeles tyst!Plötsligt tar pojken pinnen med tofsen, daskar flera gånger de vita ruporna..... Ett skrik och väsen från framsidan hörs... Pojken slänger in pinnen och springer ut på baksidan... När han kikar fram leende, ja skrattande ser han till sin förfäran två tanter springa iväg, halvklädda och med kjolarna uppdragna in mot huset. De skriker också. Pojken kommer på...tänk om detta var grevinnan och prästfrun???Han blir rädd och rusar gråtande i andra riktningen mot ladugården. När han kommer in vet han inte vart han ska ta vägen.... Det får bli hos kattungarna framme hos hästen. Sagt och gjort. Efter en stund har han lugnat sig. han blir till och med så lugn så han somnar. När korna ska mjölkas på kvällen hittar pojkens pappa honom i höet framme vid hästens spilta. han får gå in till mor yrvaket... vad kommer och hända nu? tänker han?Mor blir jätteglad... "Nämen där är du ju min lilla vän! vart tog du vägen i eftermiddag? Förlåt mig det varinte ditt fel att kakorna inte räckte, det var jag som räknat fel" sa mor. Pojken blev glad och kröp upp i mors famn och de kramades länge...Det var ju kväll och som vanligt fick pojken en äggamacka med en stor kopp chokladmjölk till. han tog med sig detta ut till staketet mot landsvägen i väster.. Kisade mot solnedgången och räknade de enstaka bilarna som körde för bi. Han drömde sig bort mot framtiden och hur den skulle bli, när han blev stor.