Ett bonnakals julen 1959

Det var en kall vinter 1959 med mycket snö och låga temperaturer redan i december. Men det var vanligt med riktiga vintrar på den tiden. 

Julkort skickade man alltid. Här är några typiska sådana från 40-50 talet 

Denna december var speciell i vår familj eftersom mor Mimmie skulle fylla 50 år före jul. Att fylla 50 på den tiden var livets höjdpunkt. Efter 50 började det gå utför fram till pensionen som var vid 67. Många hade sedan inte många år kvar till sista vilan. Så det gällde att passa på. Annat är det idag då man knappast uppmärksammar 50 som en speciell födelsedag, eller i varje fall inga stora kalas. 40 år är nog större. Men nu skulle Mimmie fylla 50 som sagt. Förberedelserna började redan vid första advent. Huset vi bodde i var gammalt och omodernt. Standarden var från 1939 då en renovering utförts senast. Huset var byggt av timmer i mitten av 1800 talet och hade kakelugnar i 6 rum av 7. Vedeldad köksspis och helt ouppvärmda hallar. På vintrarna hade vi endast köket och två sovrum uppvärmda. Den ouppvärmda kammaren fick sin värme från köket om vi hade dörren öppen dit. Där fanns våran telefon på ett stort skrivbord. Vi hade rinnande kallvatten och avlopp i ett litet tvättställ intill diskbänken i köket. Detta var enda hygienutrymmet vi hade. Ville man ha varmvatten fick man värma på spisen. Ett ”herrum” fanns intill, där det kunde rökas cigarr när vi hade finfrämmat. Finrummet på andra sidan hallen, var största rummet på nedervåningen. Där inne fanns en extra fin kakelugn. Dessa rum var helt ouppvärmda för det mesta. Med detta utgångsläge började förberedelserna.

Bilderna är hämtade på nätet. Men så såg vedsläden och vår finaste kakelugn ut ungefär. Kaminen kopplades in framför den vanliga kakelugnarna i sovrummen. Dessa blev mörkröda när man eldade i dom. För att inte golvet skulle ta eld hade vi ett kar med vatten under. Genom de 3-kantiga hålen på ovansidan kom ett ljus som kastade dansande ljusa prickar i det spända taket. Dessa var mysigt att titta på innan man somnade.

Jag var 7 år och fick den självklara uppgiften att köra in ved till alla kakelugnar i huset. En släde av trä med plåtskodda medar fick tjäna som transportmedel. Min bror klöv veden efterhand i vedskjulet. Skjulet var beläget i ladugården på andra sidan vägen. Jag tyckte det var roligt jobb. Det skulle ju bli kalas och många gäster väntades komma. Vid lucia började Mimmie elda i rummen och jag fick köra in ännu mera ved. Det blev mysigt varmt i hela huset efter någon dag. Så roligt, man kunde gå överallt utan ytterkläder och tjocka sockor. 

Köksgolvet fernissades alltid innan jul. Mimmie brukade sköta detta sent en kväll. Då gällde det att alla gick upp och la sig innan hon fernissade fram till förstudörren, där trappan upp till övervåningen fanns. Med lite tur hade golvet torkat till 5-tiden då det var dags för morgonkaffe på fat med sockerbit i köket. Utom en gång. Då torkade inte fernissan på natten. Köksspisen hade slocknat och det var nära frost på köksgolvet. Vi fick gå på gamla dagstidningar den dagen som klistrade fast. Processen gjordes om nästa kväll igen. Men till julen 1959 funkade allt perfekt. Efter morgonkaffet varje väntade morgonsysslorna i ladugården. Fodra alla djuren, mocka ut gödseln och mjölka. Mjölkbilen kom senast klockan 7 så det gällde att bli klar innan. Mimmie var alltid med fram till halv 7-tiden, sedan gick hon in och förberedde frukosten. Frukosten bestod oftast av stekta ägg på smörgås, ost, kalvsylta, skivat rökt fläsk samt mjölkchoklad. Chokladmjölk blandade var och en själv genom att röra ihop kakao och socker i koppen och slå på varm mjölk. Man fick se upp så att inte skinnet på den varma mjölken kom med. Det var äckligt minns jag. Det fanns också riktigt lingonmos på bordet. Blanda lingonmos och mjölk var en delikatess som kunde förekomma morgon, middag, kväll vissa dagar. Långfil fanns med. Den tillverkades i skafferiet varje dag. 

Denna julen slapp Mimmie allt ladugårdsarbete före jul. Hon hade fullt upp med att städa och feja hela huset. Tända upp kakelugnarna och elda i alla rummen varje dag. 50-årskalaset skulle bli lördagen den 19 december. I samma vecka var jag, pappa Martin och storebror Sören och hämtade en kokerska i Taberg som skulle hjälpa Mimmi med alla matförberedelser. Hon stannade och bodde hos oss fram till dagen efter kalaset. Jag har många gånger i vuxen ålder funderat på hur dessa två kvinnor kunde tillaga, förbereda och lagra all mat till kalaset med så få resurser. Jo vi hade köpt en frysbox det året. Rätterna måste ha varit speciellt anpassade utifrån de resurser som fanns. Ingen Micro eller el-spis, än mindre snabbrätter att ta fram. Allt, precis allt, lagades från grunden med de bästa råvarorna. Jo glassen köptes från Vaggeryds Mejeri. Men det var riktig gräddglass och kom med mjölkbilen i en 5 liters kartong med avtagbart lock. Och lite konserver förekom säkert med. Del Monte fruktcocktail bland annat. När kokerskan kom blev jag utvisad från köket. Att vara med där (som vanligt) och provsmaka var nu helt otänkbart! Dagarna gick och skafferiet, som var ett helt rum i anslutning till vardagsingången, fylldes till bredden på alla hyllor och plan. Ostkakor av kolossalformat bakades den veckan. Bunkarna var minst 40 cm och sannolikt hade kokerskan med sig någon bunke med att baka i. Receptet var en väl bevarad hemlighet, från by till by och ibland från gård till gård. Alla hade sina knep. Åsikten om vad som var rätt och fel här delades inte alltid mellan mödrarna. Hjortronsylten från sommarens varma myrar kom fram ur syltkällaren och kanske, jordgubbssylten med. Allt var hemlagat hantverk. 

En typisk "ostkakebunke" av sin tid

Så var den stora dagen inne. Mjölkning och ladugårds sysslor var avklarade till eftermiddagskaffet. Gästerna skulle anlända vid 18-tiden hade vi hört. Mycket hemlighetsmakeri innan! Det förekom alltid vid sådana tillfällen. Enda informationen vi fått höra var att det kommer folk på en kväll. Dag vick Mimmie välja dock. Resten skötte sig själv. Strax innan 18 kom de första bilarna och parkerade utanför. Folk samlas i grupper där ute och det rådde febril aktivitet. Inne i huset stod vi och höll koll på vad som var på gång. Spänningen var olidlig minns jag. Rätt vad det var gick strömmen och allt elektiskt ljus slocknade. Hela gården befann sig ett kompakt mörker. Tur att de många stearinljusen vi hade tända inomhus gav belysning. Ett kaos bland folket utomhus uppstod och flera bilar startades upp för ge belysning. Snö och halka blev en fara för alla. Vad hade hänt tro? Jo en av besökarna hade backat emot med sin bil mot elstolpen ute vid ladugården. Luftledningarna in till huset kom i kontakt med varandra och huvudsäkringarna på gården löste ut. Efter en stunds felsökning av min bror kom nya säkringar på plats och ljuset kom tillbaka. 

Nu var kalaset räddat och  gästernas gjorde entré. Det var många som kom. Den lilla "fästan" innanför verandan fylldes snabbt. Sånger, hyllningstal och hurrarop avlöste varandra. Doften av blombuketter bladades med brinnande stearinljus, finkläder och matos från köket. Min uppgift var att ta hand om alla ytterkläder. Dom bars upp på vinden till sovrummet. Jag la upp allt snyggt och prydligt i dubbelsängen. Det blev nog en 50 cm hög vall på sängen runt om. I mitten hamnade alla huvudbonader. Idag funderar jag på om gästerna fick gå hem i samma ordning som de kom? Sist in och först ut kanske? 

Bild på bottiner från nätet

Reklam från 30-talet (bild från nätet)

Nere i hallen stod bara galoscher och ytterskor. På den tiden hade man alltid skorna på inomhus på ett kalas. Damerna hade med en liten påse för inneskor och herrarna hade galoscher eller bottiner. Den senare en yttersko av gummi med dragkedja på ovansidan. Alla hade inneskor på den tiden. Snyggt men även praktiskt på grund av de kalla golven. Dukningen var förberedd så långt det gick i alla rum på nedre våning. Finporslin och tillbehör fanns i köket. 

I bibelbältets Småland gällde julmust eller svagdricka som dryck. Absolut ingen alkohol. Inte ens en pilsner. Jag minns att huset blev proppfullt med folk. Alla kom. Säkert över 50 gäster. De som inte fick sittplats stod upp tills en plats kanske blev ledig. Herrar och damer satt stundtals i skilda rum. Men när det blev dags för maten blandades alla igen runt borden. Det var en härlig stämning och högt i tak. Mellan huvudrätten och efterrätten blev det allsång med frikyrkliga sånger och ”läsarsånger”. Och Mimmie spelade på pianot. Några melodier var favoriter även bland oss barn och då klämde vi i lite extra. Som barn var hänvisade till ett eget rum med bord. Vi fick ta sist på matbordet och fick hålla oss undan på vinden och leka. Absolut inte springa runt och stoja bland vuxna. Blev det oordning bland oss gick någon och ”sa till” en vuxen med omgående uppföljning och tillsägelse på plats. Då ville det till att lyda minsann. Annars kunde det få allvarliga påföljder. Det visste alla. Vi hade jätteroligt och lekte ”gömma nyckel” eller spelade spel. Svarte Petter eller Löjliga Familjen. Men inte med vanliga spelkort. Dom fanns över huvud taget inte tillgängliga. ”Ryska posten” kom nog några år senare. Jag som brukade vara äldst, berättade ibland spökhistorier för de andra. Ett populärt nöje, som jag än idag blir påmind om när vi träffas och minns tillsammans. 

Kortspel ok, men aldrig med riktiga spelkort! Det fick inte förekomma. Labyrintspelet var knepigt och kul att tävla med. Vem kom längst och hur många gånger framåt och tillbaka utan att trilla ner, kommer jag ihåg.

Toaletten var utomhus. Ett dass 40 meter bort i trädgården. Att göra besök på här under dessa kalas gjorde sig inte lätt. Att gå i fullständigt mörker dit ut och sätta sig, lockade nog ingen. Med flera minusgrader och endast en kall telefonkatalog att riva toapapper ur, ”fick det nog hellre va” skulle jag tro. Det är svårt idag att begripa hur alla klarade detta. Rena rama Nobelmiddagen egentligen! 

Med endast en vedspis och inget kylskåp presterades dessa maträtter.

Vyer från ett typiskt överfyllt serveringsbord på 50-talets bonnakalas. Vita dukar, finporslin med nysilverbestick gav en högtidlig stämning när man åt. Bilderna är hämtade från Stora Kokboken (1955). 

Efterrätten var efterlängtad av oss barn. Matspanare var ute i köket och höll koll. Till slut blev det vår tur med! Och den gick inte av för hackor! Ett helt bord fullt med godsaker. Den stora ostkakan konkurrerade med tårtan och glassbomben. Den senare var ett berg av glass prydd med röda cocktail bär Glassen var en blandning av nougat, kaffe och gräddglass. Tårtorna hade gästerna haft med sig för det var tradition. Princess, mocka, eller gräddtårta. Det bästa av vad de lokala konditorierna kunde erbjuda. Till detta fanns konserverade körsbär, päronhalvor och persikor i spad. Dryck till efterrätten serverades i små seltersglas. En skvätt Champis, Pommac, Loranga och sockerdricka var vanligt innehåll i dom. Allt stod uppställt på en fin bricka. Jag misstänker att det skulle fungera som ett sorts alkoholfritt alternativ. En känsla av fest infann sig . Som alltid skulle äldst gå först och ta mat. Något annat var otänkbart. Det brukade uppstå en hel del diskussioner om vem denna person var bland damerna. För det var alltid en dam. Herrarna var det inte så noga med. Många gånger skulle det bjudas (krusas) innan någon reste sig. Aldrig gå på första inbjudan vad jag minns. 

Ostkakan skulle alltid skåras i mitten av bunken. Detta snitt gav ett kvalitetsmärke på anrättningen. Inte för vasslig och inte för hård. Ja just lagom. Den som stod bakom bakverket brukade hålla andan i bakgrunden. Jag minns dock aldrig att någon klagade. Kanske talade man mer om detta sedan efter kalaset, vem vet? 

Typiskt kaffebord (Ur får kokbok 1955) Tårtorna brukade gästerna med sig.

Vid midnatt började gästerna tacka för sig. De var nöjda med kalaset och ville hem och sova. Köra bil i mörker på 50-talets vintervägar hade säkert sin prövning dessutom. Och de flesta var bönder. Plikten kallade nästa dag. Så även för oss. Klockan halv 6 dagen efter var det vardag i ladugården igen…även om det var en söndag. Men den goa värmen, blomdoften och matresterna räckte som ett behagligt minne ända fram till julafton det året.

Ett foto på jubilaren och alla blommor togs alltid efteråt.

Här pustar mamma Mimmie ut, härligt glad och nöjd. Nu var allt kalas och bestyr är avklarat.

Moraklockan som står till höger har min äldsta son idag. Så roligt eftersom detta är en släktklenod från tidigt 1800-tal. Och den fina glasvasen på bordet har jag kvar och använder ibland. Rokoko-byrån och spegeln med lampetterna finns bevarat i min brors familj. Resten är bara minnen.

 

Ja den här berättelsen beskriver hur mina 50-tals jularna på Krängsberg gick till. Det var ungefär lika dant på granngårdarna. I juletid var det kalas från gård till gård. Ordet kalassjuk blev nog myntat i min värld då. Från början av december och fram till mellandagarna var det "jula-bjudningar". Folk pratade, åt, skrattade och umgicks. Var ett barn sjukt och inte kunde följa med någon gång fick en förälder delar av efterrätten med hem. Det brukade ligga en servett med kakor jämte sängen på morgonen. Ibland till och med ostkaka och tårta på en assiett. Detta stod skafferiet tills efter frukost i så fall. Ja det var tider det! Inget fick förfaras och alla skulle få del av maten. De som bodde enkelt och var ensamma bjöds också in. Carl Brink och Ture på Lilleskog minns jag väl. När sedan televisionen kom, dog dessa kalas ut helt. I mitten på 60-talet satt alla hemma framför sin TV istället. Bekvämt men så synd. Allt umgänge försvann.

Härliga minnen från en tid som en gång var.

Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv

 Nja inte riktigt men i alla fall de 25 första åren och sällan längre bort än att jag har kunnat höra trafiken. Mitt kåseri handlar om mina minnen från 50 och 60 talet längs riksettan. Eller landsvägen som vi också kallades den på den då. 1962 skyltades riksettan om och fick namnet E4. Ingen stor förändring i sig men planerna på en snabb motorväg hade då funnits i 13 år. 1949 stakades den nya sträckningen ut förbi Ledet. Förväntningarna på detta projekt var stora på 50 talet. Varje gång vägverket kom med sina maskiner trodde (jag i alla fall) att nu startar det stora vägbygget. Oftast rörde det sig om en vanlig asfaltering till min stora besvikelse. Det skulle dröja många år som vi vet. Först 1993 blev den nya motorvägen klar.

     

 

Riksettan på 50-talet.                               Jönköpingsposten 15 juli 1955

Ledet och riksettan

Vi större vägarbeten brukade de gula vägmaskinerna få stå på ladugårdsgatan hemma. Vägbultar, asfaltmaskiner och lastbilar i parti och mängd. Det var spännande att som barn i smyg på kvällarna, inspektera och kanske provsitta någon ”ångvält”, när ingen såg det. Färsk asfalt luktade gott och maskinerna var alldeles varma. Vägverket visade sin tacksamhet för uppställningsplatsen genom att ge oss lite specialservice under tiden. Vägen fram skrapades med väghyvel och tankbilar med saltvatten besprutade vägen ända upp i backen så att vi slapp vägdamm hela sommaren. På den tiden var man inte så nogräknad med miljön. Blev det någon asfalt över vid dagens slut tömdes detta rätt och slätt ute i skogen! Dessa högar låg kvar i många år, kanske än idag på vissa ställen. Min far såg detta och störde sig säkert på det. Han föreslog att det var bättre att tömma och breda ut det på vägen hemma. Ock så fick det bli. Ofta fick vi asfalterat genom allen fram till ladugården och ibland hela ladugårdsgatan. Ja det var tider det!

Trafiken var inte att jämföra med idag. Det var mera lagom på något sätt. På nätterna var det oftast helt tyst och stilla när de sista lastbilarna mullrat förbi vid 22-tiden. På sommaren och då framförallt i juli blev det mera intensivt. Semesterfirare passerade och vinkade glatt när vi gick på åkrarna och skördade hö. Vi var avundsjuka och tyckte de hade det bra som hade tid och möjlighet att vara ute och resa på det sättet. Minns mycket väl de första husbilarna med. Det var oftast tyskar eller danskar. Dessa fordon såg ut som en husvagn med ratt på fyra hjul utan motor. Det var märkliga farkoster tyckte jag.

Vi hade häst på den tiden för att dra upp hölassen på logen. Eftersom vi hade åkrar längs vägen ända upp till ”Göla” blev det till att köra hölass med häst på landsvägen. Och detta när trafiken var som värst. Mysigt på sitt sätt med hästens klapprande på asfalten och bilister som vinkade glatt. Ja inte alla förstås. Var det sämre väder var det också surare miner, vad det nu kunde bero på. Det var vänstertrafik så det var lätt att svänga av hemma från norr som tur var. Inga tillbud inträffade och bilisterna visade mycket stor hänsyn till oss när vi körde med häst på vägen. På detta sätt höll vi på långt in på 60-talet innan traktorn fick ta över helt och hästen bara fick dra upp lassen på logen. På högsommaren hände det att vi fick flytta mjölkkorna över vägen. Då använde vi hemmagjorda flaggor av någon röd trasa på en pinne för att stoppa trafiken! Jag fick ofta stå på vägen och ”flagga” Tyckte det var läbbigt och var mycket rädd när stora lastbilar kom och bromsade in i sista stund.                             

 

 Flygfoto över Krängsbergs Led omkring 1955. Riksettan skymtar längst upp till vänster och höskörden är i full gång

Trafikolyckor på riksettan var annars mycket vanliga. Begreppet ”dödens väg” var nog inte uppfunnet men hade passat in väl här! Enligt gamla tidningsurklipp jag sett släcktes i genomsnitt 2 till 3 människors liv varje år på vägavsnittet mellan riksväg 30 fram till Vaggeryd. 1950 talet var värst. Fri hastighet gjorde väl sitt så klart. Hemma på raksträckan var det vanligast med avåkningar där långtradare välte. Men i kurvorna vid Gölen och innan Lilleskog inträffade svåra dödsolyckor. Någon gång hörde jag till och med när det small. Otäckt! Den mest makabra avåkningen var nog ändå en sommarnatt 1967. En bil kom söder ifrån och körde ner i diket på höger sida. Föraren bjöds på en luftfärd över avfarten till Krängsberg. Landningen blev några meter ut på åkern. I farten tog han med sig de båda stoppskyltarna. Dessa hittade vi sedan längre bort när vi slog höet. Spåren på åkern visade hur bilen för egen maskin tagit sig upp och sedan parkerat på vägen intill de avslagna stolparna. Föraren hade avvikit och polis kallades till plats för utredning. Spaningar pågick i skogen hela dagen. Sent på eftermiddagen dök dock föraren upp med ett par plåster i pannan. Efter förhör på plats fick både han och bilen fick körförbud.  Bilen, en gammal VW från tidigt 50-tal, fick min bror ta hand om. Tanken var nog att ställa den i ordning igen men så blev det aldrig. Synd, den skulle man haft kvar idag! Skadorna var bara några bucklor och trasig framruta.

Spännande besökare

Under alla dessa år slapp vi inbrott och stölder på Ledet. Kanske berodde detta på att det alltid fanns en rejäl vakthund som gick lös inne i trädgården? Men ibland kom kringvandrande luffare eller någon skärslipare på cykel. Skärsliparna som hade en slipsten med på cykeln, slipade knivar och andra vassa föremål. De var rätt luriga och ibland blev de bryskt avvisade. Men de flesta var helt ok och villiga att göra ett dagsverk för några mål mat och en övernattning på logen. Vi tyckte synd om dom. Det gick bra om de lovade sköta sig och inte nyttjade tobak. Gjorde man det blev det ingen övernattning i ladugården trots fagra löften. Brand i ladugården fick inte uppstå! Denna företeelse försvann på tidiga 60-talet. Däremot fick vi besök av ett äldre (?) par från Örebro som åkte moped. De brukade ta en långresa varje semester fick vi veta. Jättetrevliga och glada som de var, fick de övernatta på logen i höet. Matlagningen sköttes över ett spritkök ute och service av mopederna skedde på rännesbron. Innan avfärd åkte regnkappan och skinnhuvan på. En genomskinlig strut för ansiktet mot regnet blev kronan på verket. Oftast regnade det när de var hos oss. Vi tyckte det hela verkade jobbigt men de trivdes säkert. De återkom vid samma tid i juli flera år som ett bevis på detta. Någon gång tittade de in på hemvägen med faktiskt.

Statspolisen och hastighetsövervakningarna

   

Jönköpingsposten april 1959                     Motor nr 1 1960

Det gick undan på riksettan på den tiden. Bilden ovan visar en fartkontroll i Byarum. Järnvägsövergången där blev en rikskändis. Vid två tillfällen bötesfälldes 150 

förare för fortkörning över korsningen berättar tidningen Motor i januari 1960. Detta under rubriken ”Främjar Byarumsfällan trafiksäkerheten!”. En proteststorm i media blossade upp och man ansåg att den fina raka vägen norrifrån gav bilisterna fartblindhet! 40 km över järnvägen var en alldeles för låg hastighet ansågs det. Röj upp så man ser om det kommer ett tåg, menade man från bilisternas sida. Det till och med ifrågasattes varför tåget har förkörsrätt utan att behöva se upp.  Ja Byarum blev ett kärt tillhåll för polisen innan alla lärt sig titta på hastighetsmätare och vägmärken. Det gick fort genom Byarum med för den delen. Några svåra olyckor där små barn blev påkörda inträffade. Ja det var andra tider då. Tänk vad trafiksäkerheten har förbättrats sedan dess. Ja allt var inte bättre förr. Försök med temporära hastighetsbegränsningar pågick fram till 1967. Sedan blev det 90 km/tim som allmän hastighet på E4an och hastighetsbegränsningar i samhällen.

En dag knackade statspolisen på hemma och undrade om de fick sitta i trädgården och mäta hastigheten på lastbilar på raksträckan hemma. En sträcka med vita pinnar skulle markeras och tiden mätas för lastbilar att passera på den med ett stoppur. Jo det gick väl bra och de fick på egen begäran sitta i syrenhäcken bakom några bikupor. Där var bästa utsikten mot vägen. Detta tog dock ett snabbt slut när en bisvärm jagade ut konstaplarna i trädgården. Detta till vår stora munterhet såklart. Nåja, de fick en ny plats med fin utsikt i vår fina ”fästmansgunga” med fyra sittplatser. Där etablerade de sig bekvämt med radiosändare, kikare och stoppur. De återkom flera år i rad under sommarhalvåret. Ibland bjöds de in på fika mellan tjänstepassen. När de var undan passade jag på att pilla och skruva på deras radiosändare. Det var inte så populärt och ibland blev jag ”jagad av polis” för mina tilltag när de kom ut! Men vänskap uppstod och de kom ofta och hälsade på hos oss flera år efteråt. Härliga minnen men mindre härliga kanske för de stackars lastbilschaufförer som stoppades vid Nylund eller Lilleskog och fick böter för fortkörning. Och det var många som åkte fast i början. Så småningom spred det sig att man skulle se upp på raksträckan vid Ledet. Pinnarna plockades bort och ersattes med vita streck målade på vägrenen. Tiden mättes med stoppur från en polishelikopter. Fartsyndarna jagades upp av en polismålad Porsche eller mc. Ett tag var helikoptern som hovrade över Ledet en sanitär olägenhet. Värre än trafik ljudet från vägen som man trots allt var vana vid.

Blåberget

Vägverket köpte rättigheterna till en bergtäkt av min farfar på 30-talet. Ett kontrakt på 40 år tror jag det var. Blåberget ligger mellan Ledet och Gölen öster om riksettan. Där sprängdes och krossades sten (som var blåaktig, därav namnet Blåberget) till grus och makadam fram till mitten på 50-talet. Massorna som utvanns användes till att asfaltera riksettan på 40-talet. Barack och kassun för dynamit fanns kvar många år efter brytningen. En spännande plats att leka på tyckte jag, trots att det inte var tillåtet. Där fanns ju kvar en hög bergkam med brant stup utan skyddsräcken. Och rasrisken var överhängande! Såklart var det extra roligt att testa bergsklättring där. Ett par sådana bergbrott fanns ytterligare några hundra meter norr ut vid Gölen och Berget under samma tidsepok. I mitten på 60-talet fungerade ett av bergtagen som temporär förvaring av skrotbilar. Där fanns massvis med bilar av alla slag. Bilprovningen började 1965 och många bilar blev nog skrotade på grund av all rost de hade undertill. Det var kul att smyga runt där och provsitta de olika bilarna. Torrgasa lite och drömma sig bort. De engelska bilarna luktade på ett speciellt sätt i kupén. En doft av läder, trä och gammal bil. Denna doft kan kännas i sådana veteranbilar idag med.

     

 

Ett av bergbrotten. Kanske Blåberget? Nästa brott är uppe till vänster i bild vid Gölen. Foto: Rondellen och Baltzar S

Gölen

Närmaste granne norr ut från Ledet är Gölen. Eller ”Göla” som vi sa. I ”Gölakurvan” bodde på 50-talet en snäll gammal tant som hette Henny. När man kom dit brukade hon bjuda på polkagriskarameller. I det lilla huset hyrde hon ut två rum med kokvrå till en familj på fyra personer. Deras son och jag blev lekkamrater och senare bästa vänner för livet. 1956 flyttade de till ett nybyggt hus i Byarum. Jag var 4 år då och minns saknaden när de flyttade.

      

En vinterbild på Gölen från 1956. (Foto: Fam Hjalmar Karlssons familjealbum)

Längre bort bodde Baltzar som hade byggt ett sågverk på 50-talet. En högsommardag 1959 blev det skogsbrand bakom sågen. Vi hade kalas på Ledet just den dagen och när brandbilarna kom med sirener avbröts kalaset. Alla gäster inklusive mina föräldrar rusade ut i trädgården. En stor rökpelare stack upp vid Gölen! Hela sällskapet tog en rask promenad längs landsvägen upp till kurvan vid Gölen. Närmare fick vi inte komma. Vi såg då att det inte var sågen som brann utan skogen bakom. Nåja, som vanligt gjorde brandmännen ett bra jobb. Minnet av brasan blev ett avbränt område på kanske 300x 300 meter. I tidningen stod det sedan att polisen misstänkte ett sällskap som varit synliga på platsen tidigare den dagen. De hade lagat mat över öppen eld i skogen.

Sommaren 1970 blev det ett annorlunda besök hos Baltzar och Ingrid, berättar Raymond. Ett yngre sällskap som var på genomresa hälsade på vid sågen. De frågar om det är ok att de åker lite vattenskidor på sjön intill och det fick de. När de pumpade upp den uppblåsbara motorbåten talade ägaren om att han hette Peter Holm och spelar in lite skivor. Bland annat Monia. De åkte vattenskidor på sjön några timmar i högsommarvädret. Sedan packade de ihop, tackade för sig och drog vidare mot Stockholm.

                                                                                                                           

I september samma år blev det polisjakt vid Gölen istället. K-pistbeväpnade personer med en bil utan skyltar hade varit synliga i närheten och skrämt en skogshuggare. Det blev en stor polisinsats. Jag kommer inte ihåg om brottslingarna kom undan eller ej men det var säkert några spännande timmar den dagen. En otäck händelse som vi definitivt inte var vana vid.

     

 

                                  

Nylund

Nylund finns inte kvar idag tyvärr. Däremot rastplatsen som syns väl från den gamla vägen, strax norr om avfarten mot Bratteborg. Nylund var på den tiden ett vitt funkishus med en kiosk ut mot vägen Där fanns en Shell bensinpump. I trädgården fanns ett litet runt lusthus där man kunde fika och äta glass. Trafiken från riksettan rusade förbi bara några meter från husen men det bekymrade inte gästerna speciellt tror jag. Intill rastplatsen fanns möjlighet att campa för den som så ville. En ren naturcamping utan bekvämlighetsinrättningar. Ja det var inte så noga då. Nylunds kafé var en samlingsplats för traktens ungdom på 50 talet har jag hört. För min del blev Nylund en möjlighet att på nära håll avnjuta glass och karameller på 60-talet. Ofta i det runda lusthuset. Nisse och Tora var snälla och måna om sina kunder. På sommarhalvåret passerade jag Nylund ofta med cykel eller moped på väg till Sandvadsgölen. Avtagsvägen dit låg lite längre bort vid Torestorpskurvan. En mysig badplats i skogen med sandbotten och flera bryggor. Kanske var camparna från Nylund där och badade med? Tidigt på 50-talet var där simskola tror jag. Badplatsen och en brygga finns där än idag och ett besök kan rekommenderas. Nylund köptes ut av vägverket och husen revs under 80-talet. Det var när vägen byggdes om och kurvan där rätades ut. Den hade länge varit en trafikfälla där många lastbilar kört i vält.                  

.    

 

   Klipp från JP sommaren 1957           Souvenir vimpel från Nylunds camping. Foto: Stig A   

Torestorp och Kryens

På riksettans tid gick vägen förbi Torestorps backar och ner mellan gubbarna Krys stuga och deras ladugård. Backarna vid Torestorp var en trafikfälla och många olyckor hände där. Den värsta var en sommardag då flera bilar frontalkrockade och flera människor fick sätta livet till. En belagd vägstump finns fortfarande kvar än idag fram till Jämslund och Kryens. Intill stugan med de blå dörrarna, rinner början till Lagan förbi under vägbron. Oskar och Karl Kry var lite av den tidens original. Förutom ett litet jordbruk på någon ko, sålde och reparerade de klockor, cyklar och mopeder. Cyklarna hette Gripen och klockorna kanske av märket Tärnan Detta höll de på med hela 50-talet vad jag minns. Jag var där med och köpte min första klocka där när jag fyllde 7 år. Vi fick följa med in i huset, vilket inte var vanligt. De var mycket reserverade för besökare annars. Det var en speciell upplevelse att se hur de levde och hade det. Klockan har jag kvar än idag faktiskt. Ja undra på det! Den som hade sönder något som var köpt där, fick stå till svars om bröderna Kry fick veta det.

      

 Karl och Oskar Kry matar sin ko utmed landsvägen. Tidningsurklipp från Jönköpingsposten 21 juni 1956.

Räkna bilar och lite annat kul på 50-talet

På 50-talet var trafiken på vägen ett nöje för många. På söndagsutflykterna åkte kaffekorgen och en fin duk med i bagaget. Klart att man skulle stanna och fika längs vägen! Andra trafikanter tutade och vinkade glatt när de åkte förbi. Vi var nog inte de enda längs vägen som ibland bara satt och beskådade trafiken när vädret var vackert. Ibland hade vi tävlingar om vem som fick mest bilar från ett visst håll. Lastbilar gav två poäng och bussar tre. Eller så poängsatte man olika länsbokstäver. Enkelt nöje, javisst, men det funkade och vi hade roligt. Men det här med trafikräkning pågick också på allvar. Vägverket ville ha uppgifter för sina beräkningar på olika vägavsnitt och så vidare. Norr om korsningen mot riksväg 30, eller ”vrigstadvägen” som man sa, fanns en liten kur längs vägen. Mot en mindre ersättning satt man där och räknade bilar på helgerna. Resultatet redovisades sedan till vägmästaren i Skillingaryd. Vanligast var det lokal personal från vägverket som på så sätt fick en liten extra inkomst. Någon gång var jag där och hälsade på när min kompis storasyster höll räkningen.

Idag är det lätt att söka på ett bilnummer i mobilen. Annat var det då! Den som var intresserad eller nyfiken kunde via Svenska Polisens Idrotts och Skytteförening beställa bilkalendern. Där fanns alla länets bilar med registreringsnummer uppställda i stigande nummerordning. Ägaren med titel, adress och bilmodell redovisades. Vi hade någon kalender hemma med men intresset dog nog ut. Kanske hade vi inte tid för sådant helt enkelt. Katalogerna är historiska dokument idag. Man häpnar över de många intressanta titlarna av sin tid. Och så får man ju veta vilka bilar man ägde på den tiden. I veteranbilskretsar ett värdefullt verktyg för att spåra ett fordons historia.

 

 

Tidsdokument ur Ewalds samlingar. Bilkalendern kostade 8 kronor 1949. Idag ett samlarobjekt som nära nog kostar 100 gånger mer.

Lilleskog

Söder ut från Ledet ligger Lilleskog. På den tiden bodde Ture där i sitt lilla hus. Han var en gammal skomakare. En gång var jag där och lämnade in mina skor för lagning. Han hjälpte mig lite motvilligt och tog inte betalt när jag hämtade dom. Han hade ju slutat med det här, sa han. Ute vid riksettan på Tures mark förvarade vägverket grus och vägmaterial. Ibland flera högar som var många meter höga. När det var dags för asfaltering på vägen, fanns det ibland en asfaltkokare på plats med. Numera syns bara en liten grusplan där detta låg. Några hundra meter söder ut ligger avtagsvägen till Södra Hiagölen. Vägen syns knappt idag. Där var ”våran lilla egna” badplats. Under höskörden när dammet satt sig på hela kroppen, var det skönt att cykla dit, få bada lite privat och samtidigt tvätta av sig. Vattnet var oftast varmare i den lilla gölen med. Härliga minnen.

Tvåmetarnas såg

Söder om vägen till Hagalund och Krängsberg byggdes det upp ett sågverk i slutet av 50-talet. Det var bröderna Karl och Georg Svensson från Mölnarp (Tofteryd) som var entreprenörer för detta. Två långa män på 205 respektive 204 cm. Sågen fick således namnet ”tvåmetarnas såg”. Ingen el eller andra bekvämligheter fanns dock. Sågen drevs av en dieselmotor eller traktor. Till detta kopplade de en gammal elmotor som byggts om till generator. På så sätt fick de ljus på mörka mornar och sena kvällar. Verksamheten höll på ett antal år. Minns inte riktigt när de lade ner sågen. Kanske i mitten på 60-talet. Jag var där och körde moped i spånhögarna 1967 och då fanns ingen såg kvar.

 

        

Denna elmotor användes som generator på sågen. Ett kvarvarande minne som Kjell Boberg i Tofteryd sparat. Bilden till höger fanns i JP 20/8 1958

Vägförvaltningens garage i Byarum

Det gamla garaget mellan järnvägen och Bratteborgs vägen var en filial till vägförvaltningen i Skillingaryd. Här fanns ett par lastbilar med materiel och diverse resurser. Garaget bemannades av ett antal anställda som utgick därifrån i sin tjänst. På den tiden fanns det gott om rastplatser längs vägen. Där fanns soptunnor som skulle tömmas punktligt.  Märkesstörar av trä med en liten reflex sattes upp på hösten och plockades ner på våren. Visst vägunderhåll av de statliga vägarna sköttes också härifrån. Och på vinterhalvåret försågs lastbilarna med sandlåda och plog. Kommer inte ihåg när verksamheten där lades ner och flyttades till Skillingaryd. Men det är nog 50 år sedan nu skulle jag tro. Oktober 1963 1961 fick Byarum trottoarer

Elsa Thomas och hennes kiosk

 

Elsa framför sitt hus 12 augusti 1969

Elsa Thomas hade flera järn i elden. Förutom en kiosk med ett något utökat sortiment hade hon kaffeservering ute i trädgården på somrarna. Resanderum fanns också att hyra för behövande vägtrafikanter på långresa. Dessutom såldes bensin här. Märket var Koppartrans. Vad jag kan minnas fanns det en bensinpump och en lång fin skylt med Koppartransmärket uppsatt utmed vägen söder ut. Under min skoltid var det smidigt att smita iväg dit någon rast och köpa godis, fast det var absolut förbjudet av lärarna. Ville man köpa en tidning var det Sollfors Lanthandel som gällde. Men det var dubbla avståndet från skolan. På lördagarna när skolan slutat för dagen, var det läge att dra dit lite snabbt innan skolbilen kom. För två kronor fick man en Kalle Anka tidning och fyra tablettaskar. Då var helgen räddad!

De sista åren lade Elsa ner bensinförsäljningen och kaffeserveringen. Kanske hyrdes något rum ut fortfarande men behovet minskade allt mer. Kiosken var kvar och hennes stora grej blev att sälja lotter av olika slag. Hon blev känd som en turgumma och folk kom långväga för att köpa lotter av henne. 1964 sålde Elsa en vinstlott på 50 000 kronor från Konstlotteriet. Några 5000 kronors vinster blev det också på penninglotteriet. Lottnummer med många femmor och lite ettor var bästa vinstbringare enligt Elsa.  

Instruktionsbok Albin 800