Ett bonnakals julen 1959

Det var en kall vinter 1959 med mycket snö och låga temperaturer redan i december. Men det var vanligt med riktiga vintrar på den tiden. 

Julkort skickade man alltid. Här är några typiska sådana från 40-50 talet 

Denna december var speciell i vår familj eftersom mor Mimmie skulle fylla 50 år före jul. Att fylla 50 på den tiden var livets höjdpunkt. Efter 50 började det gå utför fram till pensionen som var vid 67. Många hade sedan inte många år kvar till sista vilan. Så det gällde att passa på. Annat är det idag då man knappast uppmärksammar 50 som en speciell födelsedag, eller i varje fall inga stora kalas. 40 år är nog större. Men nu skulle Mimmie fylla 50 som sagt. Förberedelserna började redan vid första advent. Huset vi bodde i var gammalt och omodernt. Standarden var från 1939 då en renovering utförts senast. Huset var byggt av timmer i mitten av 1800 talet och hade kakelugnar i 6 rum av 7. Vedeldad köksspis och helt ouppvärmda hallar. På vintrarna hade vi endast köket och två sovrum uppvärmda. Den ouppvärmda kammaren fick sin värme från köket om vi hade dörren öppen dit. Där fanns våran telefon på ett stort skrivbord. Vi hade rinnande kallvatten och avlopp i ett litet tvättställ intill diskbänken i köket. Detta var enda hygienutrymmet vi hade. Ville man ha varmvatten fick man värma på spisen. Ett ”herrum” fanns intill, där det kunde rökas cigarr när vi hade finfrämmat. Finrummet på andra sidan hallen, var största rummet på nedervåningen. Där inne fanns en extra fin kakelugn. Dessa rum var helt ouppvärmda för det mesta. Med detta utgångsläge började förberedelserna.

Bilderna är hämtade på nätet. Men så såg vedsläden och vår finaste kakelugn ut ungefär. Kaminen kopplades in framför den vanliga kakelugnarna i sovrummen. Dessa blev mörkröda när man eldade i dom. För att inte golvet skulle ta eld hade vi ett kar med vatten under. Genom de 3-kantiga hålen på ovansidan kom ett ljus som kastade dansande ljusa prickar i det spända taket. Dessa var mysigt att titta på innan man somnade.

Jag var 7 år och fick den självklara uppgiften att köra in ved till alla kakelugnar i huset. En släde av trä med plåtskodda medar fick tjäna som transportmedel. Min bror klöv veden efterhand i vedskjulet. Skjulet var beläget i ladugården på andra sidan vägen. Jag tyckte det var roligt jobb. Det skulle ju bli kalas och många gäster väntades komma. Vid lucia började Mimmie elda i rummen och jag fick köra in ännu mera ved. Det blev mysigt varmt i hela huset efter någon dag. Så roligt, man kunde gå överallt utan ytterkläder och tjocka sockor. 

Köksgolvet fernissades alltid innan jul. Mimmie brukade sköta detta sent en kväll. Då gällde det att alla gick upp och la sig innan hon fernissade fram till förstudörren, där trappan upp till övervåningen fanns. Med lite tur hade golvet torkat till 5-tiden då det var dags för morgonkaffe på fat med sockerbit i köket. Utom en gång. Då torkade inte fernissan på natten. Köksspisen hade slocknat och det var nära frost på köksgolvet. Vi fick gå på gamla dagstidningar den dagen som klistrade fast. Processen gjordes om nästa kväll igen. Men till julen 1959 funkade allt perfekt. Efter morgonkaffet varje väntade morgonsysslorna i ladugården. Fodra alla djuren, mocka ut gödseln och mjölka. Mjölkbilen kom senast klockan 7 så det gällde att bli klar innan. Mimmie var alltid med fram till halv 7-tiden, sedan gick hon in och förberedde frukosten. Frukosten bestod oftast av stekta ägg på smörgås, ost, kalvsylta, skivat rökt fläsk samt mjölkchoklad. Chokladmjölk blandade var och en själv genom att röra ihop kakao och socker i koppen och slå på varm mjölk. Man fick se upp så att inte skinnet på den varma mjölken kom med. Det var äckligt minns jag. Det fanns också riktigt lingonmos på bordet. Blanda lingonmos och mjölk var en delikatess som kunde förekomma morgon, middag, kväll vissa dagar. Långfil fanns med. Den tillverkades i skafferiet varje dag. 

Denna julen slapp Mimmie allt ladugårdsarbete före jul. Hon hade fullt upp med att städa och feja hela huset. Tända upp kakelugnarna och elda i alla rummen varje dag. 50-årskalaset skulle bli lördagen den 19 december. I samma vecka var jag, pappa Martin och storebror Sören och hämtade en kokerska i Taberg som skulle hjälpa Mimmi med alla matförberedelser. Hon stannade och bodde hos oss fram till dagen efter kalaset. Jag har många gånger i vuxen ålder funderat på hur dessa två kvinnor kunde tillaga, förbereda och lagra all mat till kalaset med så få resurser. Jo vi hade köpt en frysbox det året. Rätterna måste ha varit speciellt anpassade utifrån de resurser som fanns. Ingen Micro eller el-spis, än mindre snabbrätter att ta fram. Allt, precis allt, lagades från grunden med de bästa råvarorna. Jo glassen köptes från Vaggeryds Mejeri. Men det var riktig gräddglass och kom med mjölkbilen i en 5 liters kartong med avtagbart lock. Och lite konserver förekom säkert med. Del Monte fruktcocktail bland annat. När kokerskan kom blev jag utvisad från köket. Att vara med där (som vanligt) och provsmaka var nu helt otänkbart! Dagarna gick och skafferiet, som var ett helt rum i anslutning till vardagsingången, fylldes till bredden på alla hyllor och plan. Ostkakor av kolossalformat bakades den veckan. Bunkarna var minst 40 cm och sannolikt hade kokerskan med sig någon bunke med att baka i. Receptet var en väl bevarad hemlighet, från by till by och ibland från gård till gård. Alla hade sina knep. Åsikten om vad som var rätt och fel här delades inte alltid mellan mödrarna. Hjortronsylten från sommarens varma myrar kom fram ur syltkällaren och kanske, jordgubbssylten med. Allt var hemlagat hantverk. 

En typisk "ostkakebunke" av sin tid

Så var den stora dagen inne. Mjölkning och ladugårds sysslor var avklarade till eftermiddagskaffet. Gästerna skulle anlända vid 18-tiden hade vi hört. Mycket hemlighetsmakeri innan! Det förekom alltid vid sådana tillfällen. Enda informationen vi fått höra var att det kommer folk på en kväll. Dag vick Mimmie välja dock. Resten skötte sig själv. Strax innan 18 kom de första bilarna och parkerade utanför. Folk samlas i grupper där ute och det rådde febril aktivitet. Inne i huset stod vi och höll koll på vad som var på gång. Spänningen var olidlig minns jag. Rätt vad det var gick strömmen och allt elektiskt ljus slocknade. Hela gården befann sig ett kompakt mörker. Tur att de många stearinljusen vi hade tända inomhus gav belysning. Ett kaos bland folket utomhus uppstod och flera bilar startades upp för ge belysning. Snö och halka blev en fara för alla. Vad hade hänt tro? Jo en av besökarna hade backat emot med sin bil mot elstolpen ute vid ladugården. Luftledningarna in till huset kom i kontakt med varandra och huvudsäkringarna på gården löste ut. Efter en stunds felsökning av min bror kom nya säkringar på plats och ljuset kom tillbaka. 

Nu var kalaset räddat och  gästernas gjorde entré. Det var många som kom. Den lilla "fästan" innanför verandan fylldes snabbt. Sånger, hyllningstal och hurrarop avlöste varandra. Doften av blombuketter bladades med brinnande stearinljus, finkläder och matos från köket. Min uppgift var att ta hand om alla ytterkläder. Dom bars upp på vinden till sovrummet. Jag la upp allt snyggt och prydligt i dubbelsängen. Det blev nog en 50 cm hög vall på sängen runt om. I mitten hamnade alla huvudbonader. Idag funderar jag på om gästerna fick gå hem i samma ordning som de kom? Sist in och först ut kanske? 

Bild på bottiner från nätet

Reklam från 30-talet (bild från nätet)

Nere i hallen stod bara galoscher och ytterskor. På den tiden hade man alltid skorna på inomhus på ett kalas. Damerna hade med en liten påse för inneskor och herrarna hade galoscher eller bottiner. Den senare en yttersko av gummi med dragkedja på ovansidan. Alla hade inneskor på den tiden. Snyggt men även praktiskt på grund av de kalla golven. Dukningen var förberedd så långt det gick i alla rum på nedre våning. Finporslin och tillbehör fanns i köket. 

I bibelbältets Småland gällde julmust eller svagdricka som dryck. Absolut ingen alkohol. Inte ens en pilsner. Jag minns att huset blev proppfullt med folk. Alla kom. Säkert över 50 gäster. De som inte fick sittplats stod upp tills en plats kanske blev ledig. Herrar och damer satt stundtals i skilda rum. Men när det blev dags för maten blandades alla igen runt borden. Det var en härlig stämning och högt i tak. Mellan huvudrätten och efterrätten blev det allsång med frikyrkliga sånger och ”läsarsånger”. Och Mimmie spelade på pianot. Några melodier var favoriter även bland oss barn och då klämde vi i lite extra. Som barn var hänvisade till ett eget rum med bord. Vi fick ta sist på matbordet och fick hålla oss undan på vinden och leka. Absolut inte springa runt och stoja bland vuxna. Blev det oordning bland oss gick någon och ”sa till” en vuxen med omgående uppföljning och tillsägelse på plats. Då ville det till att lyda minsann. Annars kunde det få allvarliga påföljder. Det visste alla. Vi hade jätteroligt och lekte ”gömma nyckel” eller spelade spel. Svarte Petter eller Löjliga Familjen. Men inte med vanliga spelkort. Dom fanns över huvud taget inte tillgängliga. ”Ryska posten” kom nog några år senare. Jag som brukade vara äldst, berättade ibland spökhistorier för de andra. Ett populärt nöje, som jag än idag blir påmind om när vi träffas och minns tillsammans. 

Kortspel ok, men aldrig med riktiga spelkort! Det fick inte förekomma. Labyrintspelet var knepigt och kul att tävla med. Vem kom längst och hur många gånger framåt och tillbaka utan att trilla ner, kommer jag ihåg.

Toaletten var utomhus. Ett dass 40 meter bort i trädgården. Att göra besök på här under dessa kalas gjorde sig inte lätt. Att gå i fullständigt mörker dit ut och sätta sig, lockade nog ingen. Med flera minusgrader och endast en kall telefonkatalog att riva toapapper ur, ”fick det nog hellre va” skulle jag tro. Det är svårt idag att begripa hur alla klarade detta. Rena rama Nobelmiddagen egentligen! 

Med endast en vedspis och inget kylskåp presterades dessa maträtter.

Vyer från ett typiskt överfyllt serveringsbord på 50-talets bonnakalas. Vita dukar, finporslin med nysilverbestick gav en högtidlig stämning när man åt. Bilderna är hämtade från Stora Kokboken (1955). 

Efterrätten var efterlängtad av oss barn. Matspanare var ute i köket och höll koll. Till slut blev det vår tur med! Och den gick inte av för hackor! Ett helt bord fullt med godsaker. Den stora ostkakan konkurrerade med tårtan och glassbomben. Den senare var ett berg av glass prydd med röda cocktail bär Glassen var en blandning av nougat, kaffe och gräddglass. Tårtorna hade gästerna haft med sig för det var tradition. Princess, mocka, eller gräddtårta. Det bästa av vad de lokala konditorierna kunde erbjuda. Till detta fanns konserverade körsbär, päronhalvor och persikor i spad. Dryck till efterrätten serverades i små seltersglas. En skvätt Champis, Pommac, Loranga och sockerdricka var vanligt innehåll i dom. Allt stod uppställt på en fin bricka. Jag misstänker att det skulle fungera som ett sorts alkoholfritt alternativ. En känsla av fest infann sig . Som alltid skulle äldst gå först och ta mat. Något annat var otänkbart. Det brukade uppstå en hel del diskussioner om vem denna person var bland damerna. För det var alltid en dam. Herrarna var det inte så noga med. Många gånger skulle det bjudas (krusas) innan någon reste sig. Aldrig gå på första inbjudan vad jag minns. 

Ostkakan skulle alltid skåras i mitten av bunken. Detta snitt gav ett kvalitetsmärke på anrättningen. Inte för vasslig och inte för hård. Ja just lagom. Den som stod bakom bakverket brukade hålla andan i bakgrunden. Jag minns dock aldrig att någon klagade. Kanske talade man mer om detta sedan efter kalaset, vem vet? 

Typiskt kaffebord (Ur får kokbok 1955) Tårtorna brukade gästerna med sig.

Vid midnatt började gästerna tacka för sig. De var nöjda med kalaset och ville hem och sova. Köra bil i mörker på 50-talets vintervägar hade säkert sin prövning dessutom. Och de flesta var bönder. Plikten kallade nästa dag. Så även för oss. Klockan halv 6 dagen efter var det vardag i ladugården igen…även om det var en söndag. Men den goa värmen, blomdoften och matresterna räckte som ett behagligt minne ända fram till julafton det året.

Ett foto på jubilaren och alla blommor togs alltid efteråt.

Här pustar mamma Mimmie ut, härligt glad och nöjd. Nu var allt kalas och bestyr är avklarat.

Moraklockan som står till höger har min äldsta son idag. Så roligt eftersom detta är en släktklenod från tidigt 1800-tal. Och den fina glasvasen på bordet har jag kvar och använder ibland. Rokoko-byrån och spegeln med lampetterna finns bevarat i min brors familj. Resten är bara minnen.

 

Ja den här berättelsen beskriver hur mina 50-tals jularna på Krängsberg gick till. Det var ungefär lika dant på granngårdarna. I juletid var det kalas från gård till gård. Ordet kalassjuk blev nog myntat i min värld då. Från början av december och fram till mellandagarna var det "jula-bjudningar". Folk pratade, åt, skrattade och umgicks. Var ett barn sjukt och inte kunde följa med någon gång fick en förälder delar av efterrätten med hem. Det brukade ligga en servett med kakor jämte sängen på morgonen. Ibland till och med ostkaka och tårta på en assiett. Detta stod skafferiet tills efter frukost i så fall. Ja det var tider det! Inget fick förfaras och alla skulle få del av maten. De som bodde enkelt och var ensamma bjöds också in. Carl Brink och Ture på Lilleskog minns jag väl. När sedan televisionen kom, dog dessa kalas ut helt. I mitten på 60-talet satt alla hemma framför sin TV istället. Bekvämt men så synd. Allt umgänge försvann.

Härliga minnen från en tid som en gång var.